Att läsa högt - då och nu

Nu läser jag högt, vilket inte är så nytt. Det nya är att jag läser i en mikrofon, kopplad till en dator. Jag skulle kunna skriva en bok på tusen sidor om alla små problem som då uppstår vad gäller mjukvara, bakgrundsbrus, inspelningsmiljö, avstånd till mikrofonen, appar som ska ta bort ljudet av andetag; men jag väljer att låta bli.

Här är jag, med mikrofonen som hjälp och återgivare år 2026. Efter berättandet återstår lite knapptryckningar för att fixa brusreducering och annat innan sagan vävts klart.

Istället konstaterar jag att inget är egentligen nytt med det här. Långt innan böcker trycktes, så berättade vi människor sagor för varandra. När sedan böckerna började komma ansågs det konstigt att läsa tyst. Böcker var ovanliga, dyra, och det bästa var då att dela dem med så många som möjligt genom att läsa högt. Det var först långt senare, sent in på 1700-talet som tyst läsning började användas och anses som normalt.

Här är bröderna Poavila and Triihvo Jamanen som sjöng/berättade finska sagor år 1894. Under hela sången och berättandet så höll de varandra i händerna och hjälptes åt att väva sagan.

Inte så konstigt att högläsningen var det normala. För det är ett sätt att umgås. Att mötas med hjälp av texten som läses högt, från läsare till lyssnare. Det är något alldeles särskilt med det. Sedan finns det så klart forskning som visar hur bra och nyttigt det är. Men det är inte det viktigaste, tycker jag. Det är ju så mysigt att läsa högt! Även om jag nu har börjat att läsa in i en mikrofon, till en osynlig lyssnare, fylls jag ändå av en viss värme när jag lyfter orden - förvandlar dem från små svarta tecken till ljud och luft. De blir till någonting som kan landa hos någon annan. Magi, är vad det är. En magi lika gammal som mänskligheten själv.