En dans på ömma ben

I ett litet hus i ett fjärran land bodde en gång ett par vid namn Sara och Lars. De hade fem små barn som alla trängdes i det lilla huset. Det gjorde paret inget och inte barnen heller. De mådde bra trots att de inga pengar hade och trots att maten sällan mättade deras magar. 

Åren när barnen var små var lyckliga men i takt med att de blev äldre blev det än mer påtagligt att maten inte räckte till. Lars tog därför sin hustru åt sidan en kväll och talade om för henne att han måste ge sig av för att söka mat i skogen på andra sidan älven. Sara instämde och tidigt nästa morgon gav han sig av. 

Han satte sig med sitt gevär i en liten eka och rodde sakta över älven till den mörka skogen som sträckte sig långväga åt varje sida och upp längst med ett berg. Inne i skogen hördes fågelkvitter och uppför trädstammarna sprang ekorrar glatt. När mörkret föll hade Lars nått en skogsglänta där han slog upp sitt tält. 

Mitt i natten vaknade han av en stark doft av liljekonvalj. Han satte sig upp. Han hörde viskningar utanför tältet och såg skuggan av någon som gick utanför. Skrämd backade han så långt in i tältet han kunde. Han tog tag i sitt gevär.

- Lars? Är du där Lars?, hördes en röst utanför tältet. Lars drog sakta upp dragkedjan till tältet och tittade ut. Där stod Sara och tittade upprymt på honom.

- Lars! Jag har letat så efter dig. Du måste följa med längre in i skogen. Vi har hittat bär i massor! utbrast hon.

- Vi? Är du här med barnen? Hur kom ni hit? Jag tog ju båten… Var kommer doften av liljekonvalj ifrån?

- Strunt i det, skynda nu! Vi måste längre in i skogen, barnen väntar på oss.

Sara började springa därifrån. Lars skyndade att få på sig skorna och sprang sedan efter. De sprang över fallna träd och genom fuktig mossa. Sara var snabb och efter ett tag hade Lars tappat bort henne. Skogen var mörk, inte ens månens sken lyckades leta sig ner mellan trädkronorna.

- Sara! ropade Lars.

Han fortsatte gå långsamt fram medan han kände sig för på träd och grenar. Ingenstans syntes Sara eller barnen till.

- Sara!! ropade han ut i mörkret, än en gång.

Illustration: Nathalie Isaksson.

Då såg han ett ljus längre fram och på avstånd hördes barnskratt. Lars skyndade mot ljuset. Där framme såg han någon dansa runt elden. Någon som varken var Sara eller barnen. En lång vacker kvinna dansade och nynnade på en följsam melodi. Plötsligt slog doften av liljekonvalj åter igen mot Lars. Kvinnan såg Lars och bjöd upp honom till dans. Han såg djupt in i hennes vackra ögon och kunde inte låta bli att dansa med. Runt, runt elden de gick. Skrattandes och nynnandes på en vacker melodi. När natten blev till dag sprang kvinnan därifrån och kvar stod Lars med ömma ben. Han hade dansat hela natten. I ren utmattning svimmade han och föll handlöst ner i den mjuka mossan.

Timmarna gick. Lars vaknade inte förrän dagen blev till kväll. Han satte sig upp och såg sig omkring. “Vad hände igår? Hur hamnade han här?”. Minnet var diffust. Han kände inte igen platsen. 

Försiktigt ställde han sig upp på de ömma benen. Magen kurrade. “När åt han senast?”. Han fann inte sitt gevär och började sakteligen minnas nattens språng efter Sara in i mörkret. Han lämnade både tält och gevär efter sig! Lars letade sig fram, hela kvällen vandrade han i ett försök att hitta vägen tillbaka. När mörkret sänkte sig över skogen blev det åter svårt att se var han skulle gå. Då kom doften av liljekonvalj igen och bakom honom hördes en välbekant röst:

- Pappa, du kom aldrig till oss igår. Vi åt av bären och väntade på dig.

Det var Lars äldsta son som kommit till honom.

- Karl, är det du? Var är de andra? frågade Lars med hopp om att allt skulle bli bra igen.

- Följ mig! ropade Karl medan han skyndade därifrån.

Lars skyndade så gott benen bar honom men efter ett tag blev det allt svårare att kämpa sig genom smärtan i hans kropp.

- Karl! Kom tillbaka! ropade han men Karl var redan långt borta.

Lars satte sig ner på en stock för att hämta andan.  Då nåddes han av den följsamma melodin från gårdagen och fick se en eld brinna längre fram.

- Hjälp mig! Mina ben bär mig inte! ropade han mot ljuset.

Den vackra kvinnan från gårdagen kom gåendes mot honom. Där hon gick växte vackra små vita blommor upp. Det var liljekonvalj! Hon log och tittade djupt in i hans ögon medan hon nynnade på den vackra melodin. Hon tog Lars hand i sin och bjöd upp honom till dans. Lars blev som förhäxad. Han log och dansade efter kvinnan bort mot elden. De dansade hela natten lång.

Dagen därpå vaknade Lars på mossan med värk i hela sin kropp. Nu kunde han inte resa sig upp. Hans ben bar honom inte. Magen kurrade och läpparna var torra av uttorkning. Han tittade upp mot trädkronorna.

- Jag har hittat honom! hördes rop långt borta. Lars vände sitt ansikte mot ropen och såg män springa mot hans utmattade kropp, men innan de hann fram hade han svimmat.

När Lars vaknade upp låg han hemma i sin säng med Sara och barnen nära omkring honom.

- Vad hände? viskade han fram.

- Vi letade efter dig, du måste gått vilse i skogen. Du var borta flera veckor och vi blev oroliga, svarade Sara.

- Veckor? Nog var det väl inte veckor?

- Blunda nu så du återfår dina krafter, sa Sara tryggande medan hon baddade hans panna med en våt trasa.

Lars log och blundade. - Doften? sa Lars - Visst doftar det gott? Det är liljekonvalj, svarade Sara och började nynna på samma vackra melodi han dansade till djupt inne i skogen.

  Sagan är skriven och illustrerad av: Nathalie Isaksson.