Kungen och häxan

I ett kungarike långt borta bodde det en gång en kung som var älskad av alla. När det blev dags för honom att gifta sig strömmade det in brev till kungahuset från ogifta människor från hela riket. Med så mycket värme och kärlek runt omkring låg där en förväntan på kungen att han skulle välja en av brevskrivarna att gifta sig med. Men kungen ville inte gifta sig. Hans stora dröm var att resa och upptäcka världen.

Han hade dock aldrig lämnat slottets höga murar. Han var älskad men inlåst, som en fågel i en bur. En natt beslöt kungen sig för att ge sig av för gott. Han smög ut från sitt sovrum, nästan ljudlöst förbi vakterna, hela vägen bort till det kungliga stallet. Han satte sig på en av hästarna och galopperade ut i natten. 

Kungen kom till en skog och red in genom träden. Den stjärnklara himlen försvann under trädkronorna men månens starka sken lyckades leta sig ner mellan grenar och blad. Kungen red långsamt fram i den stilla natten till ljudet av en ugglas hoande och löv som prasslade under hästens hovar. Inte förrän han nådde fram till en sjö steg han ner från hästen. Kungen hade badat massvis av gånger i karet inne i slottet men aldrig någonsin hade han badat i en så stor sjö. Han klädde av sig till underkläderna och gick sakta ut i det svarta vattnet.

Vinden var stilla och ljuden runt omkring honom tystnade. Det kändes som han var ensam med mils avstånd till allt och alla. Han andades in lugnet som omslöt honom och tog ett sista steg ut i vattnet dit fötterna inte kände av bottnen mer. Kungen blev både lättad och förvånad när han märkte att han inte bara kunde simma utan att han också var väldigt bra på det. För att testa sin nya färdighet ordentligt bestämde sig kungen för att simma långt ut i sjön. När han nådde mitten funderade han på hur djupt ner han behövde dyka för att nå botten. Han funderade inte länge... 

Kungen simmar.

Kungen tog ett djupt andetag och simmade mot botten. Månens sken ovanför blev allt mer avlägsen, nu var allt bara svart. Kungen kämpade på, längre och längre ner. Efter ett tag började vattnet runt omkring honom ljusna. Där han trodde botten skulle vara visade sig vara ytan istället. Han var så säker på att han dök neråt under den kolsvarta natthimlen men nu stod han i samma sjö under solens varma strålar. Han gnuggade sig för ögonen och började sakta vada mot land.

Han var säker på att han inte var kvar i samma skog längre då fötterna nått en sandstrand vit som socker. Marken gnistrade i solens sken. Han gick in i den främmande skogen som gränsade till stranden. Gräset var grönare än något annat gräs han sett förut, träden var ståtligare och blommorna var både färgstarkare och mer väldoftande. Vad var det för plats kungen kommit till? Till och med luften var bättre. Han tänkte att han måste nått en plats ingen nått förut och mös i tanken av att han säkerligen var där helt själv med möjligheten att få upptäcka allt på egen hand. 

Skogshäxan.

Kungen var dock inte ensam. En bit därifrån, längre in i skogen, bodde en sedan länge bortglömd gammal skogshäxa. Hon var flera 1000 år gammal. Sedan 300 år tillbaka hade hon sovit i en liten stubbe men så fort som kungen satte sin fot på sandstranden vaknade hon och satte sig rakt upp i sin bädd. Hon kände doften av människa, en delikatess för en häxa som henne. Hon hade levt utan mat i hundratals år och tänkte inte låta ett tillfälle som detta gå henne förbi. Hon var fast besluten att tillfångata honom och äta upp honom innan dagen var slut. 

Ovetandes om häxans plan gick kungen omkring i skogen och njöt av lugnet och allt det vackra. Den listiga häxan visste att det inte var lätt att tillfångata en stark, fullvuxen man så hon bestämde sig för att tala till kungens hjärta och mage. Hon föryngrade sig via trolldom och satte sig på en uppdukad picknickfilt mitt i grönskan. När kungen såg henne på filten fann han hennes skönhet vara den största han sett. Aldrig hade han sett så tindrande ögon förut. Hon log mot honom och frågade om han ville sitta ner och dela en bit mat med henne. Det kurrade i kungens mage, inte kunde han tacka nej till en så fin invit. De pratade länge om mycket utan att nämna sina egentliga identiteter. När maten var slut frågade häxan om kungen ville följa henne hem men kungen som flytt alla människor ville inte ge upp sin ensamhet så snabbt. Han tackade för maten men sa att han nu ville gå vidare på egen hand. Häxan blev rasande. Så fort han var utom hennes synfält bröts förtrollningen och hon blev sitt vanliga gamla jag igen. 

Kungen gick en bit längre in i skogen när han plötsligt hörde ett barn ropa på hjälp. Han sprang mot ropen. Han kom fram till en forsande älv och såg ett litet barn klamra sig hårt fast i en trästock en bit ut. Kungen kastade sig ner i vattnet, tog sig fram till barnet och lyckades rädda det innan stocken bröts mitt itu och drogs med av älvens framfart. "Hur mår du?" frågade kungen. Det nedkylda barnet huttrade och tackade för hjälpen. "Kan du följa mig hem?" frågade barnet. Kungen nickade och tog barnet i handen medan det ledde honom genom det höga gräset en bit in i skogen. När en stuga började skymtas mellan träden frågade kungen om det var där barnet bodde. "Ja, följ mig hem snälla du" svarade barnet. "Det är inte min väg att gå, spring nu hem till dina föräldrar och akta dig för älven framöver" svarade kungen, släppte barnets hand och gick därifrån. När kungen kommit en bit bort försvann både stugan och barnet. Kvar stod den gamla häxan. Hon var på nytt rasande över att kungen inte lät sig luras av denna förtrollning heller.

Häxan fick fart och sprang ljudlöst mellan träden efter kungen. Kungen som varken såg eller hörde henne strosade lugnt vidare. Han stannade när han kom fram till en stor äng. "Åh, så underbart vacker naturen är", sa han högt för sig själv och slog sig ner på en sten för att fortsätta beundra blomsterhavet. "Jasså, du gillar naturen och det vackra" tänkte häxan för sig själv och bestämde sig för att förvandla sig på nytt. Hon bestämde sig för att ta skepnaden av en blomma. Inte vilken blomma som helst, utan en färgstark, väldoftande och extremt sällsynt blomma. Hon placerade sig på ängen inom kungens synfält. Planen var att locka honom att plocka blomman och när han så gjorde skulle han bli förgiftad, falla i sömn och vara ett lätt byte för häxan att släpa hem och slänga i grytan till kvällsmaten. 

Kungen såg blomman och sken upp i beundran. Han blev fullständigt förhäxad och ville inget annat än plocka den men just som han sträckte handen mot den kom en hare i full fart. Haren hade också blivit förhäxad av blommans skönhet. Innan kungen hann göra något hade haren hunnit plocka blomman, äta upp den och skutta vidare långt därifrån. Kungen stod ensam och förvånad kvar i blomsterhavet och häxan... hon försvann för gott.

Lyssna på sagan på Sagofröns youtube-kanal.

Saga skriven och illustrerad av: Nathalie Isaksson

Uppläsare: Nils Marklund