Skogsrået och den svarta blomman

Det var en gång i ett land i en dröm, kanske min dröm eller din dröm. Jag vet inte så noga. Men jag vet att i det här landet fanns en stor och lummig skog, om man långsamt vandrade djupt in i skogen kunde man se tomtar, troll, älgar, vargar, lodjur - och skogsrået.

Skogsrået var en lång kvinna som älskade skogen och alla djuren, men människor var rädda för henne. Hon hade ett hål i ryggen, ett stort djupt hål som såg ut som hålet i en trädstam. Såg man djupt in i det hålet blev man utan vilja och bara följde med henne, djupare in i skogen, tills man var vilse en lång stund, kanske år.

Allt det där var inte sant, det visste skogsrået. Hon brydde sig inte så mycket om det. Hon hade den mörka skogen, de snälla djuren och deras mjuka päls som hon brukade känna när hon sov bredvid dem. Det räckte för henne.

Men nu hade något, långsamt, ändrats i den djupa skogen. Djuren var arga och vresiga, de slogs med varandra, stångade och bet varandra. Skogsrået, som slumrat i lugn och ro i en grön glänta i flera dagar, hade börjat höra ljuden av deras strider. Hon beslutade sig för att att reda på vad som hände där inne i skogens gröna dunkel.

Hon gick långsamt över mossan, över den barrtäckta marken, över de svala klipporna tills hon mötte en varg. 

Vargen tittade på henne med röda ögon och öppnade sakta sitt gap och visade upp alla sina tänder.  - Nu måste jag äta upp dig, Skogsrå. - Varför det? frågade hon med sin mjukaste röst. - För att jag är arg och rädd och inte har sovit på flera dagar.  - Varför har du inte sovit? - För att något viskar genom trädens lövverk, genom buskarna, ja, genom självaste marken. Hör du inte?

Nu lyssnade skogsrået och kunde höra mörka, svaga, viskningar som lät som gråt och gnisslande tänder på en och samma gång. - Jag lovar dig varg, jag ska hitta varifrån dessa viskningar kommer. - Lova och lova, sade Vargen med sömnig röst. Jag har redan tappat mitt tålamod med dig. Nu äter jag upp dig!

Då sjöng skogsrået sin vaggvisa för vargen:

Sov nu, stora, starka varg

du är inte längre arg

Lägg dig ner på mossans bädd

du är inte längre rädd. 

Och vargen lade sig ner och somnade.

Skogsrået fortsatte att gå långsamt över myrens sanka mark, över gläntans mjuka gräs och genom bäckens klara vatten tills hon mötte en älg. - Nu måste jag stånga dig, sa älgen. - Varför det, frågade hon med sin mjukaste röst. - För att jag är arg och rädd och inte har sovit på flera dagar.

Viskningarna fanns även här, skogsrået kunde höra dem svagt mellan grässtrån och spindelväv. Älgen stampade med sina klövar och gjorde sig redo för en attack.

Försiktigt höjde skogsrået sina händer och fortsatte vaggvisan.

Sov nu stora stolta älg

tugga rädslan ner och svälj

all den ilska som du har

tills ingenting finns längre kvar.

Älgen blev tung och sömnig och sjönk försiktigt ner i det höga gräset och somnade.

Nu lyssnade skogsrået noga till viskningarna och följde dem in mellan mörka granar, vidare över igenvuxna myrstigar och fram till en bortglömd plats av skogen där en stor svart blomma växte och viskade sina viskningar som höll hela skogen vaken. 

Precis när hon tänkte plocka blomman hoppade en ekorre fram.  - Tänker du stoppa mig från att plocka blomman? frågade skogsrået. - Värre än så, sa ekorren. Jag kommer att hjälpa dig. - Varför skulle det vara så hemskt, undrade skogsrået. - För att jag ska leda dig till blommans rötter, de går djupt ner i mörkret dit ingen vandrat förut. - Låt oss då vandra, sade skogsrået och följde ekorren ner i en gång i marken. 

De vandrade djupare och djupare ner i mörkret, genom grottor fyllda av självlysande inskter som brummande gnuggade sina torra ben mot varandra, genom gångar fyllda av levande svampar som snarkade i takt, djupare ner till underjordiska floder som sorlade med sitt mörka vatten. 

Till slut nådde de ett grottrum där rötterna tog slut. Där satt en liten tomtegubbe omgiven av stenar och muttrade för sig själv. All hans sura muttranden gick rätt in i rötterna och upp i skogen.  - Varför muttrar du, frågade skogsrået det mjukaste hon kunde. - För att de andra tomtarna skrattar åt mig, de gräver efter guld och diamanter. Jag gräver bara efter fina stenar. Men ingen gillar mina stenar, ingen förstår ´hur fina de är, muttrade tomten. - De är fina, sa skogsrået och kände på en sten. Den var grå,  mjuk,  slät och rund. - Tycker du?  - Ja, men du har muttrat färdigt nu. Du måste sova så att resten av skogen kan sova, hon vände ryggen åt tomten. - Nej! Hålet i din rygg är farligt, pep tomten. - Det är bara de som inte förstår skogen som tror att det är så, sa hon. Hålet i min rygg är som hålet i ett träd. För jag är skogen och skogen är inte perfekt. Här finns murkna hål och mörka ställen. Allt är inte likadant och perfekt. Men det är något att vila i, kryp in och lägg dig, sa hon försiktigt, nästan viskande.

Tomten såg så trött ut när han började klättra in i hålet. Han lade sig direkt till rätta och skogsrået sjöng den sista versen i godnattvisan.

Hör på mina andetag

lägg dig ner och blunda

dags att sluta denna dag,

drömresan ska stunda.

Res du bara, långt, långt bort

där folk kan gilla just din sort

som samlar stenar runda

lägg dig ner och blunda.

Illustration: Therese Wecksten.

Tomten somnade nästan direkt och snarkade.

Blommans rötter sög inte mer upp någon arghet och surhet. 

Viskningarna tystnade och alla djuren i skogen kunde äntligen få sova.

Skogsrået kunde höra alla djurens snarkningar och djupa andetag där uppifrån markytan.

Nu kunde äntligen även hon sova.

Sagan är skriven av: Nils Marklund