Har man verkligen läst boken om man lyssnat på den?
- Therese Wecksten
- 17 feb.
- 3 min läsning
Jag tänkte presentera mig lite kort och bidra med ett första blogginlägg. Therese heter jag och är en del i gänget här på sagotantens krypin. Tillsammans med min sambo (Nils) har jag gjort boken "Kam, kastrull och hela konkarongen". Han har skrivit texten och jag har illustrerat.
Men jag tycker om att skriva själv med. Och vem vet, snart kanske det kommer en till bok 🤭.
Men under tiden tänkte jag skriva ett inlägg om ett ämne som just nu diskuteras på sociala medier. Farshid Jalalvand har skrivit en artikel med rubriken "Har man verkligen läst boken när man lyssnat på den?". En artikel jag själv inte läst (då den är låst) och därför inte tänker gå in på. Men med rubriken som utgångspunkt tänkte jag dela med mig av några erfarenheter från mitt eget liv.
Mitt äldsta barn Wilmer som är 17 år lyssnar mycket på ljudböcker, inte bara skönlitteratur utan även fakta. Han har en svår hjärntrötthet, han kan läsa men det tar otroligt mycket energi. Detta medför att han, när han kommit till slutet av ett stycke, inte alltid kommer ihåg början. Och förståelsen för vad han läst uteblir. Han har kort arbetsminne vid läsning helt enkelt.
Så för mig är det självklart att ljudläsning inte är "fusk". Det är bara ett annat sätt att läsa på.
Men jag vet också att många tycker man ska bortse från alla de som inte är norm så fort något diskuteras (väldigt tröttsamt kan jag tycka). Att diskussionen handlar inte om att läsa på olika sätt utan att de som kan läsa med ögonen skulle förslappas och bli sämre läsare när de lyssnar på böcker. Att de väljer en annan typ av litteratur, att de inte är lika effektiva eller "tar in" lika mycket av texten.
Och visst, det finns säkert forskning på det där, fördelarna att läsa med ögonen. Och jag betvivlar inte att det finns vissa fördelar. Men sen någonstans måste ju saker och ting sättas i förhållande till annat.
När läser vi? Om jag ljudläser när jag lagar maten, ritar eller tränar är det kanske inte så konstigt att det inte får samma lugnande effekt som om jag skulle suttit i soffan under en filt och läst med ögonen.
Själv har jag svårt för att lyssna på vissa typer av böcker, speciellt faktaböcker, för jag måste koncentrera mig genom att läsa texten med ögonen. Det räcker inte med att jag sitter stilla och lyssnar, tankarna far iväg på annat håll. Men Wilmer lyssnar gärna på dubbelhastighet, sitter och gör flera saker samtidigt, hinner tjuvlyssna på allt runt omkring och dessutom komma ihåg stycken ordagrant.
Så om vi då ska jämföra, så kanske det är jag som borde träna upp min hörförståelse istället. Öronläsning är ju överlägset om man klarar av att göra två, tre saker samtidigt.
Men kanske läsning inte ska vara effektiv i alla lägen? Kanske kan vi bara se olika former av läsning som komplement till varandra, utan att rangordna? För när det kommer till läsning är väl läsglädje det som gör att vi väljer att fortsätta läsa?
Och ser vi till små barn läser vi gladeligen för dom, för att skapa just läsglädje, utan att kalla det fusk. Och kanske är det där fokus ska ligga.
Berätta gärna era tankar.
Kloka ord! Varför måste man jämföra och värdera en sån sak som läsning? Olika individer tar in information på olika sätt, och tillgången på ljudböcker innebär att fler människor tar sig tid att läsa. För mig som har svårt att släppa en bok om jag börjar läsa, underlättar det enormt om jag kan lyssna istället, så jag kan göra annat och läsa samtidigt. Min äldsta, som lätt tappar bort sig i text, skulle inte uppskatta litteratur alls om det inte gick att lyssna. Den enda nackdelen jag kan se med ljudböcker kontra textböcker, framförallt för barn och unga, är att känslan för språk och stavning inte utvecklas lika bra.