Minnen på burk

Edith var en gammal dam som bott i samma stad i hela sitt liv. Hon föddes på sjukhuset i staden och växte upp några höghus bort från lägenheten där hon i nutid bodde. Hon gick i skolan i kvarteret alldeles bredvid och hade arbetat i mataffären över gatan från ung tonår till sin pension. Edith kunde staden och gatorna utantill. Om hon någon gång skulle blivit påkommen med att gå i sömnen utomhus skulle det då inte vara någon fara. Hon skulle med ögonbindeln och bakbundna händer alltid finna vägen hem. Edith vaknade varje morgon i sin bädd och tittade upp i taket på fläcken som bildades då grannens badkar rann över för 20 år sedan. Det blev ingen fuktskada då och ingenting som med tiden skapat oreda hemma hos Edith, mer än att det blev en fläck i taket som hon ännu inte låtit ta bort. Grannen erbjöd sig att betala en målare som kunde komma och måla över fläcken men Edith tackade bestämt nej. Fläcken behövde vara kvar. Den fanns där för att påminna henne om incidenten. För 20 år sedan tog hon en bild på fläcken och antecknade i sin lilla svarta bok datum och klockslag för när fläcken uppstod. Hon skrev också ner vad som hänt och varför. Enligt grannen rann badkaret över då telefonen ringde under tiden han hade kranen på. Edith antecknade varje ord noga. Allt skulle kommas ihåg. I sin lilla bok hade hon också skrivit ner att det regnade den dagen men att det blev fint väder vid lunchtid. 

I Ediths hem fanns anteckningsböcker överallt. I bokhyllan där böcker skulle ta plats stod anteckningsböcker istället. Var och en prydligt på rad med månad och år skrivit i gyllene skrift på bokryggen. Allt skrevs ner. 

Fläcken i taket hade varken blivit större eller mindre under de 20 år den funnits där. Edith tog en bild och skrev i sin lilla bok att allt såg ut som vanligt. Hon gick ut i köket, hällde upp ett glas mjölk och tog med sig drycken ut på balkongen. Tre knoppar på pelargonen hon satte ut under gårdagen hade slagit ut. Edith tog fram sin bok för att anteckna. Nere i parken utanför lekte små barn medan deras föräldrar samtalade glatt på en parkbänk. Edith tog fram boken igen för att anteckna vilka som var i parken och vad de gjorde. Det mesta var som vanligt, inget annorlunda från tidigare dagar. 

Edith sjönk ner i sin lilla stol på balkongen. Hon blundade en liten stund men slog genast upp ögonen efter bara sekunder när hon fick höra en cykel susa förbi nere på gatan. Hon ställde sig upp för att se vem som cyklade. Där såg hon något färgglatt cykla snabbt runt hörnet! Åh, nedrans att hon missade vem det var. Nu kunde hon bara anteckna att “någon” kom förbi. Med en irriterad suck tog hon fram boken för att anteckna det lilla hon visste om incidenten. Då hördes cykelhjul igen! Edith lyfte blicken och såg till sin förvåning en enhörning närma sig på cykel. Hon kliade sig för ögonen och stirrade sen på varelsen som nu stannat cykeln, precis nedanför balkongen.

Enhörningen cyklar.

- Jag vet att du ser mig. Ska du komma ner? ropade enhörningen och lyfte blicken för att möta Ediths. - Vem? pratar du med mig? frågade Edith förvånat. - Ingen annan tycks kunna se mig, svarade enhörningen. - Ja.. jag kommer, svarade Edith. Hon gick först långsamt ut i hallen och funderade på om det verkligen var på riktigt det som skedde. Sen hörde hon ett visslande ljud och någon som ropade: - Skynda på, jag har inte hela dagen på mig! Edith fick fart. Hon tog på sig skorna och sprang, så fort det gick på gamla ben, nerför trappan och ut till enhörningen. - Ska du med på en tur? - Inte får jag plats på den cykeln, där finns ju inte ens en pakethållare att sitta på, svarade Edith besviket. - Önskar du att där fanns en? - Jovisst.. det hade varit trevligt… Då kom det små gnistor från enhörningens horn och på sekunder hade en pakethållare uppstått på cykeln. Edith satte sig och sen bar det av. Enhörningen fick upp farten. Edith höll sig hårt fast. - Håll i dig nu för vi lyfter snart! ropade enhörningen. - Va? vad menas… Edith hann inte prata klart innan cykeln lyfte från marken och susade fram över höghusen i den lilla staden. - Vi flyger?! utbrast Edith - Visst är det underbart? Cykeln tog sig högre och högre upp till den nådde toppen av stadens högsta höghus. - Här ska vi av, sa enhörningen. - Jag har varit överallt i denna stad men aldrig så här högt uppe, sa Edith. - Då har du kanske inte smakat glassen heller? - Vilken glass? Enhörningen pekade mot en rosa dörr. - Där bakom finns alla glassorter du kan tänka dig. - Struntprat, det skulle jag vetat om det funnits i staden. Jag kan varje vrå häromkring. Edith öppnade dörren och blev än en gång förvånad. Bakom fanns en värld av glass. Träden var formade som glasstrutar med mjukglass högt upp i skyn. Marken var täckt av isglass och överallt växte små pinnglassar upp. - Nu vet jag att jag drömmer! Jag tänkte nog det när jag såg dig på cykel förut… men detta tar priset, sa Edith med ett leende på läpparna. - Det är öppet för alla att smaka så ta för dig. Edith gick bort mot ett bord där glasburkar trängdes i massor. På varje burk stod det skrivet vilken smak som fanns inuti. Edith läste högt för sig själv: - Melon, Choklad, tårar från en krokodil, hårstrå från en svart katt, oklara barndomsminnen, giftermål, vänskapsband, underkända prov från skoltiden, första kyssen.., vad är detta för små anteckningar? - Det ser ut som dina anteckningar? svarade enhörningen. - Tårar från en krokodil? - Smaka ska du få se, svarade enhörningen. Edith tog upp en sked som låg bredvid och smakade lite från burken. Då kom minnet tillbaka till henne från skoltiden då hennes kompis Beatrice började gråta när hon blev påkommen med att snegla på Ediths papper under ett prov i skolan. - Jag minns nu att jag skrev ner krokodiltårar i min bok eftersom Bea fuskade och började gråta trots att det var hon själv som bar skuld till att hon blev underkänd på provet. Så märkligt att det minnet skulle komma nu, berättade Edith. Edith tog skeden och smakade från flera burkar. Hon fylldes av minnen från tiden som varit. En del var vackra och lyckliga medan andra mörka och tragiska. Hela hennes liv passerade förbi för varje sort hon smakade. - Vilken underbar plats! utbrast Edith. - Du har bara en smak kvar nu, sa enhörningen och ställde sig framför den sista glasburken. Edith läste på etiketten, “Jordgubbsglass med chokladströssel”. - Jag minns denna innan jag ens smakat, sa hon och log. - Berätta, bad enhörningen. - Jag cyklade hem från skolan och ramlade. Jag skrapade knäet och det kom blod. - Varför log du? Det lät som ett tråkigt minne, frågade enhörningen förvånat. - Sven hjälpte mig upp. Han la plåster om mitt sår och bjöd mig på jordgubbsglass med chokladströssel. Han gav mig min första anteckningsbok den dagen och sedan dess har jag skrivit ner allt som hänt under mitt liv. - Hade han så stor påverkan i ditt liv? frågade enhörningen. - Sven var mitt allt. Vi gifte hos 10 år senare, skaffade barn och lägenhet snabbt därefter. Han är död nu och jag saknar honom så. - Önskar du att du fick stanna i minnet med Sven? frågade enhörningen. - Är det möjligt? frågade Edith. - Om du önskar det så blir det så. Men du kan aldrig komma tillbaka hit. Du får leva genom livets upp- och nedgångar en gång till, så som du redan gjort. Edith såg sig omkring på alla tomma glasburkar hon lämnat efter sig. Alla minnen hon tagit sig igenom inne i glassvärlden. Vilket händelserikt liv hon levt ändå. - Tack men om jag for tillbaka nu så kanske något ändras på vägen som gör att allt jag fått minnas idag kommer gå förlorat. Nu vill jag hem till min vrå och mina anteckningsböcker. Jag har mycket att skriva ner från vårt möte, detta vill jag aldrig glömma, svarade Edith. Enhörningen tog Edith tillbaka och vad jag vet sitter hon än idag och antecknar allt som sker omkring henne medan minnen från tiden som varit poppar upp och bringar ett leende på hennes läppar då och då. 

Sagan är skriven och illustrerad av Nathalie Isaksson.