Tårtbagaren på slottet

Det var en gång en liten man vid namn Stefan. Stefan bodde i en liten by i en liten dal vid foten av ett högt berg. En dag bestämde han sig för att bestiga berget. Han gick i dagar och nätter, över fallna träd, stora stenar och genom risiga snår. När han kom till toppen av berget ställde han sig för att blicka ut över den lilla dalen han kom från. Han var så högt upp att han knappt såg husen där nere. 

Stefan slog upp sitt tält och bestämde sig för att ta en tupplur. När han vaknade hade mörkret lagt sig över berget, det hade blivit kväll. Så retligt, nu kunde Stefan inte somna om. Han drog upp dragkedjan till tältet och såg till sin förvåning ett stort slott bara några meter fram. Slottet var inte där under gårdagen! Eller? Hur länge sov han egentligen? Stefan tog sig ut ur tältet för att beskåda slottet nerifrån och upp. Det var högt, med tinnar och torn.

Plötsligt hördes en röst som sa:

“Välkommen in!” och porten till slottet öppnades. Stefan närmade sig försiktigt porten.

“Vem där?” frågade han. “Kom in. Välkommen” fick han till svar.

Stefan gick då in genom porten som snabbt stängdes bakom honom. Det var som om vinden tog i och drog igen porten. Stefan hoppade till.

“Stefan! Äntligen är du här” hördes en röst från våningen ovanför. 

Stefan tittade upp och såg en lång gestalt stå på översta trappsteget med utsträckta armar. Plötsligt stod mannen framför Stefan och log ett brett leende. 

“Jag har väntat på dig och nu äntligen är du här. Är du hungrig? Var resan lång?” frågade mannen. 

Stefan spärrade upp ögonen i förvåning.

“Hur vet du vem jag är? Har du väntat på mig?”.

“Köket, vi tar oss till köket” sa mannen och ledde Stefan in i ett stort kök med skåpsluckor från golv till tak. 

“Här är allt du behöver. Receptboken hittar du på köksbänken och ingredienserna hanteras varsamt, tänk dig för innan du blandar” sa mannen och pekade på både köksbänken och alla luckor i köket. 

Stefan kände sig ännu mer förvirrad.

“Jag tror du blandat ihop mig med någon annan. Jag är en enkel man som just bestigit ett berg. Jag är ingen kock” sa Stefan. 

“Inte nu, men imorgon kommer du bli. Läs på ordentligt så inga misstag sker” svarade mannen.

Stefan försökte säga emot men hittade inga ord. Mannen framför honom log bara.

Dagen efter vaknade Stefan upp i en mjuk och skön säng. Han hade inget minne av att han lagt sig i den, han mindes heller inte hur han kom in i rummet. Stefan satte sig på sängkanten och såg sig omkring. 

Då kom den mystiska mannen in i rummet och sa:

“Stefan! din sjusovare. Ta dig nu till köket, vi har mycket att göra och många gäster att mätta idag”.

“Hur kom jag hit?” frågade Stefan.

“Samma fråga varje morgon. Kom nu, natten har bara tagit sin början” svarade mannen och skyndade på Stefan att klä sig och ta sig till köket.

I köket var skåpsluckorna borta och de blottade hyllorna var fulla av små flaskor och glasburkar med innehåll i regnbågens alla färger. Stefan, som aldrig lagat en ordentlig måltid, började minnas hundratals recept och små glimtar av dagar som passerat kom åter i hans minne. Han hade varit på slottet länge, det mindes han nu. På väggen hängde ett förkläde på en krok bredvid en silverbricka. Stefan tog på sig förklädet och såg sig själv i brickan. Till sin fasa mötte spegelbilden av en gammal man med silvergrått skägg och djupa rynkor i ansiktet honom. Han var blott 22 år när han besteg berget, hur länge hade han varit på slottet egentligen?

“Stefan, nu börjar gästerna komma. Hur går det med tårtorna?” den mystiska mannen stod i köket och stampade irriterat med ena foten. “Skynda på, grevinnan fyller år idag”.

Nu började Stefan minnas den stundande födelsedagsfesten. 20 tårtor skulle serveras under natten. Han gick in i kylrummet och såg alla 20 därinne. Bara garneringen skulle på. Stefan tog ut tårta efter tårta och placerade alla på köksbänken i det stora köket. 

Den första tårtan dekorerade han med vackra ätbara blommor och färgglada bär. Den andra med chokladkross och zesten av apelsin. Den tredje fick ett tunt lager marsipan om hela sig och den fjärde täckte han med jordgubbar och basilikablad. Så höll han på den närmsta timmen tills alla tårtorna var klara. Den ene blev vackrare än den andra. 

“Bra jobbat Stefan! Du klarade alla 20 och nu är du ledig för natten och kan gå och lägga dig igen” sa den mystiska mannen som plötsligt dök upp i köket igen utan förvarning. 

“Tack.. Ska jag hjälpa till att bära ut tårtorna till grevinnan och sällskapet?” frågade Stefan.

“Nej, nej, gå du och lägg dig. Du ser trött ut gamle man” svarade mannen. 

Stefan nickade instämmande. Han var trött. Han tog av sig sitt förkläde och gick bort till väggen för att hänga det på kroken. Då såg han i silverbrickan sitt trötta ansikte. Han tog ner brickan och speglade sig. Hur länge hade han varit på slottet?

“Godnatt Stefan” hördes mannen bakom honom säga. 

Stefan vinklade brickan för att se mannen lämna köket men kunde inte se hans spegelbild så han vände sig om och hoppade till när han såg mannen stå precis bakom! 

“Godnatt Stefan” upprepade mannen.

“Godnatt…” svarade Stefan och skyndade därifrån. 

Stefan sprang inte upp till sitt rum som det var tänkt. Han kände på sig att det var något lurt med att somna i den sköna sängen. Han började minnas mer från tidigare kvällar och nätter. Om mat han lagat och tårtor han skapat. Han hade ett svagt minne av ett återkommande sällskap. Grevinnans födelsedag. Den kom oftare än en gång om året. Stefan ville minnas att den kom varje kväll? Det kunde väl inte vara möjligt?

Försiktigt smög han mot stora salen i slottet. Han började minnas att det var där sällskapet satt och åt. Sakta närmade han sig salen och högre blev hejaropen och födelsedagssången. Stefan smög tyst och obemärkt fram till de tjocka sammetsgardinerna och gömde sig bakom.

“En skål för grevinnan!” ropade någon ur sällskapet.

“Hipp, hipp, hurra!” skrålade resterande.

Grevinnan reste sig upp och tackade alla som kommit sen vände hon sig till en ung kvinna som satt bredvid henne och sa: “Du har vackra drag, du får bli min första”. 

Grevinnan kastade sig över den unga kvinnan. Hon stack tänderna i hennes hals och tömde henne fullständigt på blod. På sekunder hade alla i sällskapet tagit en oskyldig ung människa i sitt våld och druckit upp deras blod. Stefan stod med händerna för munnen och försökte att inte göra ett endaste ljud ifrån sig. Han såg det äldre blodiga sällskapet förvandlas till ungdomar. Det var som om de drack livet ur sina offer för att själva bli unga på nytt. 

Grevinnan torkade mungipan med ett servett och tackade för måltiden. Den mystiska mannen nickade åt henne som om han sa både varsågod och tack för att grevinnan kom. Stefan stod frusen av skräck. Han hade just bevittnat ett massmord! Sällskapet var inga andra än uråldriga vampyrer! Den mystiska mannen kallade efter en städpatrull som kom in i salen och tog ut kropparna. De städade rummet på nolltid och snart kunde man inte skymta en enda liten bloddroppe i rummet. När alla lämnat gick Stefan fram från sitt gömställe. Han var rädd men kunde ändå tänka klart. Snabbt fick han fram penna och papper och skrev en lapp åt sig själv: “Alla är vampyrer, rädda de oskyldiga inatt, se över tårtorna!”. Han la lappen i sin ficka och sprang snabbt upp på sitt rum och la sig i sängen. 

Följande natt vaknade han av att den mystiska mannen stod lutad över hans ansikte och sa:

“Stefan din sjusovare, skynda ner till köket. Gästerna kommer snart”. 

Stefan som nu inte kunde minnas någonting från gårdagen vaknade än en gång förvirrad. Den mystiska mannen ledde honom till köket där han tog på sig förklädet och såg sin åldriga spegelbild i silverbrickan. Han började sakta minnas recepten och tårtorna. 

När Stefan tagit ut de 20 tårtorna och satt alla på köksbänken började han dekorera den första. Han la på de ätbara blommorna och de färgglada bären men oturligt nog råkade han snubbla till och tappa ett bär så de föll ner i fickan. När han skulle ta upp det snuddade fingrarna vid lappen han skrev under gårdagen. När han läste så kom minnet tillbaka! 

Nu blev det bråttom. Den mystiska mannen skulle snart komma tillbaka för att inspektera tårtorna. Stefan hade några knappa timmar på sig att få klart dem. Han skyndade bort till receptboken. Till sin fasa upptäckte han att tårtorna var bakade med trollformlar och örter som förblindar och förstenar. Offren som vampyrerna satte tänderna i måste varit trollbundna innan de blev attackerade tack vare tårtorna! Stefan bläddrade genom varje sida i receptboken. Bland de svartmålade sidorna längst bak i boken fann han en formel som kändes intressant, en spegel- och hybridformel. Alla ingredienserna som behövdes fanns i köket. Stefan följde receptet noga.  

När han var klar hade han skapat ett blodrött pulver som han strödde över varje tårta. 

En kort stund därefter uppenbarade sig den mystiska mannen i köket.

“Stefan, är du klar?” frågade han.

“Alla tårtorna är klara!” sa Stefan.

Den mystiska mannen tittade på de röda tårtorna. 

“Röda? Du brukar aldrig skapa röda tårtor. De ser goda ut. Väldigt goda!” sa mannen och slickade sig runt munnen. 

“Vill herrn smaka?” frågade Stefan.

“Åh, nej. Inte nu. Grevinnan först” svarade mannen och beordrade sina anställda att bära ut tårtorna och placera alla i salen. 

“Sov nu, Stefan. Godnatt!” sa mannen och lämnade köket. Men Stefan hade inga planer på att gå och lägga sig, istället sprang han bort mot salen och smög försiktigt in och bort till sitt gömställe bakom sammetsgardinen. Vampyrerna tycktes alla bli trollbundna av de röda tårtorna. Ingen sa något till ungdomarna de bjudit dit. Grevinnan drog sitt finger över det röda pulvret och tog det till sin mun. Hela hon sken upp.

“Det var det godaste jag någonsin ätit!” utbrast hon. 

En av ungdomarna försökte ta en bit men en vampyr ryckte tårtan från henne och fräste åt henne likt en katt som inte vill bli störd. Ungdomarna tyckte sällskapet blev märkligt och alla bestämde sig för att gå. Vampyrerna stoppade ingen, de var fullt upptagna med att äta upp tårtorna. När tårtorna var slut drabbades vampyrerna plötsligt av magknip.

“Vad händer? Jag smälter!” utbrast grevinnan. Hon tog sig för ansiktet och såg något vit över hela handflatan.

“Du smälter inte… Ditt ansikte, det är grädde över hela dig” utbrast en av vampyrerna förvånat. 

“Dig med!” utbrast en annan och pekade på sin vän. 

Illustration: Nathalie Isaksson.

Vampyrerna hade alla förvandlats till tårtor! Då gick Stefan fram från sitt gömställe.

“Jag förvisar er till köket så som ni förvisade mig för flera år sedan. Ni ska alla få bo i kylrummet framöver” sa han och bad städpatrullen, som också de började minnas sina år på slottet och allt hemskt som skett där, att förflytta tårtorna till kylrummet. Alla hjälptes åt. Vampyrtårtorna skrek att människorna skulle få ångra vad de gjorde, men människorna hörde inte på. De stängde in tårtorna och låste dörren med 20 hänglås. Sen hämtade de stenar från naturen utanför och murade en ny vägg framför dörren så att ingen skulle komma ut eller in.

Nu var alla människorna fria! Under natten flydde alla ut ur slottet och ner för berget. Endast Stefan stod kvar utanför och bevittnade när soluppgången sakta suddade ut det stora och pampiga slottet från bergets topp. 

Sagan är skriven och illustrerad av Nathalie Isaksson.