Allt du kan önska!

Henny hade gått ner till havet, hon brukade göra det när skolan var slut för dagen. Hon behövde lugnet. Det lugn som bara naturen kan ge oavsett om den står stilla eller stormar för fullt. Idag låg havet blankt och solen strålade. Det var en perfekt dag för att bara sitta längst ut på bryggan med fötterna i vattnet och sakta vicka på tårna. 

Det enda som syntes på horisonten var några fiskmåsar som flög med skränande skrik. Henny la sig ner, kände det hårda träet mot ryggen och lät kroppen slappna av. Hon kollade på molnen som sakta och mödosamt flöt fram på den blå himlen. En kanin, en hatt och en konstig groda såg det ut som. 

Men vad var det där? En svart prick som blev allt större. Den dök med en otrolig hastighet. För stort för att vara en rovfågel för litet för att vara ett plan. Men såg det inte lite ut som ett? Två vingar hade farkosten iallfall, det såg hon ju närmare det kom. 

Jo det var nog ett plan, men ett väldigt litet och märkligt plan. Henny hasade sig snabbt upp på fötter igen. Planet började snurra i en spiral ner mot vattnet. Jösses! Det var på väg att krascha.

Och precis när hon tänkt tanken hörde hon kraschen. Och i nästa sekund stänkte vatten upp i en svallvåg. Drypande blöt stod Henny förvånad och rädd och blickade ut över havet, vart hade planet landat? Det enda som syntes var ringar på vattenytan. Inte minsta lilla bit av flyget stack upp. Nu var det bråttom. Hon tog satts för att dyka, hon måste försöka hjälpa vem det än var som flugit det där planet. 

Men så såg hon en rörelse. Precis mitt i, där planet landat, sköt ett periskop upp. Och med en ryckig zickzack rörelse började det närma sig Henny som stannat upp. Vad i hela friden höll på att hända? Och när periskopet bara var några få meter ifrån ploppade en u-båt upp. Henny blev så överraskad att hon trillade baklänges.

Där satt hon förvånad och bara stirrade när luckan på u-båten rasslade till och öppnades med en smäll. Först kom det inget, och sedan en hov?! Jo, det var en hov. Och sen kom en hov till och med ett "åhej" hävde sig en häst upp ur luckan. Henny kunde inte tro sina ögon och mumlade utan att tänka på vare sig hyffs eller fason "En flygande häst i en u-båt". 

"Ursäkta!?" svarade hästen "Kolla på mig!" Och så svängde han med den långa färgglada manen och pekade på sig själv uppifrån och ner. "Ser det här ut som en häst tycker du?". Henny tittade noga. Hon tittade på de fräsiga gympadojorna som såg ut att kunna springa racerfort, den långa vita labbrocken som hade pennor och förstoringsglas i bröstfickan, den glittriga vackra grå pälsen, de stora glasögonen med svarta bågar. Och där! Precis ditt hoven pekade, mitt i den färggranna kaluffsen, ett horn! Ett snirkligt och diamantprytt horn! 

Henny blinkade flera gånger, en flygande häst var konstigt nog, men en enhörning, såna fanns ju bara i sagorna. Men den stod ju där, uppfodrande stirrande på henne med hovarna i sidorna och väntade på svar. Henny stammade fram orden "En, en, en hörning." Enhörningen frustade fram ett litet skratt så läpparna fladdrade. "Nåja, det kan duga, en hörning eller enhörning är inte så noga, du kan kalla mig Albert!" Raskt hoppade han över på bryggan så hela konstruktionen började gunga och räckte fram sin hov. "Och du måste vara Henny?"

Henny nickade ivrigt på huvudet både förundrad och förbluffad, hur skulle det här sluta? Allt tycktes bara bli mer och mer märkligt. Hur kunde Albert veta hennes namn? Och som om han kunde läsa hennes tankar petade han upp glasögonen på mulen och såg viktig ut. "Enhörningar är magiska, vi kan allt och vet allt. Och nu! Ska du få alla dina drömmar uppfyllda! Jag ska visa dig världen!". Henny log men förstod inte riktigt vad han menade. "Varför ska du visa mig världen?". Albert harklade sig och sa: "För en enhörnings uppgift är att få drömmar att gå i uppfyllelse".

Albert svängde med sitt horn och lät lockarna gunga i vinden. Och med ett poff förvandlades u-båten till en gullig liten husbil. Den svävade strax ovanför vattenytan och med en sista knyck på huvudet fick Albert den att landa med en duns på bryggan. Sen höll han upp dörren och bugade djupt. "Varsågod, damerna först". Henny som hade börjat komma över den första chocken skuttade glatt iväg och hoppade in i bilen. Hennes föräldrar hade i och för sig varnat henne för att följa med främlingar men hon var ganska säker på att en enhörning inte kunde räknas in i kategorin främlingar. Enhörningar var välkända, trots att ingen hon kände någonsin hade sett en själv visste alla vad det var.

Det doftade gott i bilen, granbarr och soluppgång, kvällsluft och sommarregn. Och innan Henny visste ordet av hade hon somnat i det mjuka sätet, vaggandes till sömns av vägens kurvor och vindrutetorkarnas sång. 

När husbilen hastigt bromsade in vaknade hon med ett ryck. Det hade hunnit bli mörkt ute. Stjärnorna lyste klart och dom stod parkerade vid vägens ände. Den lilla sjön låg svart och stilla. Syrsorna spelade i den svala kvällsluften och Henny tänkte att vackrare än så här kunde nog livet inte bli. "Är vi framme nu?" frågade hon med glitter i ögonen. "Va, nej inte ännu, vi måste ta en paus bara" svarade Albert och sträckte på sig. Han gäspade stort och fortsatte "Även magiska djur måste sova". 

Efter lite kvällsmat kröp de till kojs. Albert i nederslafen och Henny ovanför. En lång stund låg hon och tittade ut genom det lilla fönstret som stod på glänt. Hon andades in den kyliga luften och njöt av värmen från täcket. Om det här inte var deras slutdestinition vad kunde det då vara?

Tidigt nästa morgon bar det av igen. Hela dagen åkte de, tills de kom fram till storstaden. Och glatt utbrast Albert: "Här! Nu är vi framme, här finns allt du kan tänka dig!". Henny såg som omkring, överallt stressade folk förbi. Gatorna kändes allt trängre ju längre in i staden de gick. Affär efter affär med samma saker i ett överflöd. Ljuden var så många att endast ett sorl gick att uttyda. Det var som ett mummel av konstig tystnad.

Förbryllad kollade Albert på henne. "Hmm jag vet inte, något måste ha blivit fel i mina beräkningar". Han gav dock inte upp så lätt. De gick på alla sevärdheter Albert kunde tänka sig. Men inte ens djurparken kunde få Henny att bli riktigt glad. Burarna var så små och djuren såg så vilsna ut, som de gått fel och hamnat där av misstag. 

Dag efter dag fortsatte resan. Varje dag i en ny stad som var förvånansvärt lik den förgående. Och för varje stad längtade Henny mer och mer hem. Och för varje dag tappade Albert modet lite mer.

Så när den femte kvällen kom, mitt ute i ingenstans mellan två stora städer, så var det åter dags att sova, Albert i nederslafen och Henny ovan. Henny hörde hur Albert mumlade sorgset därnerifrån "Jag förstår inte, jag gav henne allt" och sedan fortsatte han något mer hoppfullt "Kanske jag ska testa ett nytt fordon imorgon. En rymdraket. Jag ska ge henne månen". Men Henny kollade bara ut genom det lilla fönstret, drog täcket tätt intill sig och lät kvällsluften komma med doft av granskog och ugglans dova hoanden. Så sa hon lagom högt så Albert säkert skulle höra "Jag önskade mig aldrig allt. Eller kanske jag redan hade allt... allt jag behöver". Albert funderade en stund och svarade sedan något besviket "Men vad ska jag då ge dig?". Henny log. "Du kan sitta med mig på bryggan och doppa fötterna i havet". Muttrande svarade Albert "Jag har inga fötter Henny, bara hovar". Sen brast de både ut i skratt. Albert så läpparna frustande fladdrade och Henny så sängen knakade. Och nog hade dom allt. 

Sagan är skriven och illustrerad av Therese Wecksten.