Tandfe för en natt

Rickard höjde hammaren, sedan slog han. Han slog försiktigt. Mer av en knackning än ett slag. Men det räckte för att spräcka taket och ännu hade ingen vaknat. Perfekt! Han skulle slå sönder hela pepparkakshuset och äta upp det utan att mamma eller pappa vaknade. De hade tittat så konstigt på honom när han sa att han ville äta upp pepparkakshuset. Mamma hade använt sin långsamma röst, den hon använde när hon ville förklara något, och sagt att de självklart inte skulle ÄTA pepparkakshuset. Degen var gammal och dammig, man kunde säkert bli sjuk av att äta det. 

Ja, nu fick väl Rickard se om det var sant. För han tänkte minsann mumsa i sig huset nu när mamma och pappa sov. Han hade väntat vaken i sitt rum och med en hammare under kudden. Han tog en tugga. Pepparkakan var seg, Rickard var trött, men det kändes ändå så värt det. Bara för att det var något han inte fick göra. 

Nu var det dags att ta i lite mer! Han vågade sig på att krossa taket lite hårdare nu. Det blev lite för hårt! Nästan hela huset rasade. Och då hörde han ett svagt “aj”.

Eller hade han hört rätt? Bodde det någon i pepparkakshuset? Han plockade undan bitarna, försiktigt den här gången, då såg han det! Vingar, hopknycklade och darrande vingar som satt fast på en liten människoliknande varelse som var blek som ett skelett. Vad hade han gjort?

Illustration: Nils Marklund

Försiktigt lyfte han den lilla varelsen som darrade i hans handflata. Men darrandet varade inte länge. Snart reste hon på sig och skakade av sig pepparkakssmulor, tittade rasande på Rickard och sa: - Vad håller du på med? Är du inte riktigt klok? - Förlåt, jag fattade inte att det kunde bo någon i ett pepparkakshus. Vad gör du ens där? - Jag är en tandfe! Jag älskar allt som får barn att tappa tänder. Ett pepparkakshus är det perfekta huset för mig. Varje jul passar jag på att flytta in i ett. Ni verkade vara en sådan där familj som kastar hela huset när julen städas ut. Inte en sådan där som krossar och äter upp.  - Okej, tandfe. Hur ska jag kunna hjälpa dig? Jag menar… dina vingar ser lite stukade ut. - Så kul att du vill hjälpa mig. Självklart ska du det. Självklart…

Tandfen log och när hon log såg Rickard att hon hade en rad av smala och nålvassa tänder. Han var inte säker på att det var ett trevligt leende. Men han var trots allt skyldig henne en tjänst. Tandfén bad honom att sätta ner henne på bordet, sedan skulle han lägga sig på golvet. När han väl låg på golvet, sa hon åt honom att inte bli rädd, för snart skulle han sväva. Rickard kände en stickande känsla i hela kroppen, som om han var fylld med läsk som bubblade. Sedan svävade han upp från golvet, precis som tandfén sagt. Han kände hur hon hoppade upp på hans rygg och sedan sa hon åt honom att göra precis som om han simmade i vatten.

- Eftersom mina vingar är stukade den här kvällen, så får du göra mitt jobb. Simma ut i natten nu. Simma ut och följ min vägbeskrivning.  

Plötsligt, som genom magi, öppnades köksfönstret. Tandféns magi tänkte, Rickard. Mer hann inte tänkas innan hon började ropa åt Rickard att simma ut och upp. Och så blev det.

Ut i den kalla natten, upp i den mörka himlen. Stjärnorna kom lite närmare, men var fortfarande långt bort. Husen blev allt mindre och mindre under honom. Tandfén ropade än “höger”, än “vänster”. Rickard styrde så gott han kunde. Och det gick bättre och bättre tyckte han. Tandfén mumlade någon slags trollformel och plötsligt var det inte kallt runt honom längre. Det började kännas skönt och helt magiskt alltihop. Så här skulle han kunna hålla på länge. Då hörde han tandféns röst.

- Oj då! Ja, lika så bra att säga som det är. Det är en liten sak som jag glömde att berätta för dig. Men lova att inte bli rädd. - Vadå? Säg det bara! ropade Rickard. - Okej, så här är det alltså. Natten är inte bara stunden då människobarn sover och kan få sina guldslantar. Det är också stunden då varelser som annars inte visar sig kliver, kryper och flaxar fram. Tre sådana varelser flaxar bakom oss just nu. Fladderfuxar! De kommer inte att döda dig, bara…. nafsa lite grann. Men det kan göra ont. Så jag skulle simma fortare om jag var som du.

Rickard var tvungen att vända sig om för att se att hon inte skämtade med honom. Det gjorde hon inte. Bakom honom flaxade något som såg ut som tre svarta rävar med röda ögon och fladdermusvingar. De såg mer busiga än elaka ut. Men deras vita, vassa tänder glimmade i mörkret. 

Nu simmade Rickard som han aldrig gjort förut, Han försökte minnas allt som han lärt sig i simklubben han var med i.  Han paddlade med händerna och sparkade upp och ner med benen. Trots att han fick upp farten, så kunde han höra hur fladderfuxarna närmade sig. Han kunde höra deras flämtande andetag. Plötsligt skrek tandfén - DYK!

Rickard fällde in armarna åt sidorna, riktade huvudet neråt och svischade ner mot ett hus. Magen vändes ut och in och fladderfuxarna gläfste förvånat bakom och ovanför honom. Huset närmade sig allt snabbare, han var på väg att åka genom taket! 

-Bromsa! ropade tandfén.

Rickard var inte helt säker på hur han skulle göra, han fällde ut sina armar och ben allt vad han kunde. Och landade på tegeltaket med en duns!  Han levde fortfarande, bara lite mörbultad, så inbromsningen funkade lite i alla fall. Men nu gled han ner för taket och fladderfuxarnas flaxande hördes fortfarande en bit bort. De hade inte gett upp. Men det hade Rickard snart gjort, han var blåslagen och trött. När han föll över takkanten kände han bara ett lugn. Äntligen skulle han få ligga ner! Precis då kände han hur svävade. tandfén höll honom uppe med sin magi. Rakt framför ett sovrumsfönster. Nu öppnade hon fönstret. Nu klättrade Rickard in, snabbt, snabbt, snabbt. Fladderfuxarna dunsade mot fönstret när Rickard snabbt stängde fönstret bakom sig. 

- Ohyfsade typer, fnittrade tandfén. De kommer att väcka barnet när de lever om så där.  - Okej, flämtade Rickard. Vad gör jag nu? 

- Först får du vara lite tystare. Ser du inte sängen lite längre bort i rummet? Där ligger han som har lagt sin tappade tand i ett glas med vatten. Nu smyger du dit och tar tanden, ger den till mig och sen trollar jag dit en guldtia. Lätt som en plätt! 

Rickard började smyga över golvet. Blicken höll han mot pojken som låg i sängen, spanade efter varje tecken på att han kanske vaknade upp. Men han verkade sova tungt. Det här skulle gå hur bra som helst. Då kände han något mot foten, något som försökte kittla honom!

När han tittade ner såg han en lila fluffig tentakel som nosade runt hans fötter. Tentakeln kom från under pojkens säng. Monster under sängen fanns alltså på riktigt!

- Tandfén! Väste Rickard som verkligen gjorde allt han kunde för att inte skrika. Vad är det där?

- En Under Sängen uktubus. Bry dig inte om den! Den är bara larvig och vill busa. Men låt den inte få grepp på ditt ben och släpa in dig under sängen. Då kommer den kittla dig tills du kissar på dig.

Rickard kände då hur tentakeln fick ett bra grepp om hans fot. Sedan började den dra. Den var stark. Rickard drogs över golvet, snart skulle han vara under sängen och pojken skulle vakna och allt vara förstört. Men Rickard kunde minsann också kittlas! Snabbt böjde han sig ner och kittlade tentakeln. Den släppte tvärt taget och rullade in sig under sängen. Därifrån hördes ett mörkt kluckande ljud. Rickard kunde nu smyga fram till pojkens nattygsbord, där låg glaset, i den låg tanden och sedan byttes tand mot guldpeng. Äntligen! Då sa tandfén:

- Så där! Bara fem kvar. 

- Fem till!

- Japp!

- Finns det några fler varelser i mörkret som du har glömt att berätta om för mig? 

- Ja, ett tjugotal till, kanske. Men det fixar sig! Nu skyndar vi till nästa. 

Rickard hoppade ut i natten igen och flög ut i mörkret. Och natten fortsatte som den börjat. Han såg trädtigrar, molnmammutar, gräsgrymlare och mycket annat. Han blev allt bättre på att flyga undan fladderfuxar och att kittla under sängen uktubusar. 

När han till slut kunde flyga hem och landa på köksgolvet, var han helt slut.

- Bra jobbat! Mina vingar har nog blivit bättre i morgon och då behöver jag inte din hjälp längre. Du får lägga mig i skålen med godis som dina föräldrar har gömt i köksskåpet, där kommer jag kunna sova gott. 

Rickard bäddade ner henne mellan hallonremmar och lakritsfiskar. Sedan gick han upp till sin egen säng. Han kastade sig i sängen, kände hur trött och tung han var. Lyssnade till ljudet från alla varelser i mörkret utanför och det slingrande ljudet som kom från under sängen. 

- God natt alla nattvarelser! God natt lilla busiga uktubus. 

Den natten sov han djupt och drömlöst. Vad fanns det kvar att drömma om efter allt han varit med om?

Sagan är skriven och illustrerad av Nils Marklund.