Den listige konditorn

Vet du vad en konditor är? Strunt samma, jag berättar vare sig du vet eller inte. En konditor är en bagare som bara bakar kakor, kex, bakelser, tårtor och andra sötsaker. Det är inget dåligt jobb, alla gillar ju sötsaker. Men i den här sagan är det inte ett så bra jobb, i alla fall inte om kungen får bestämma. Och bestämmer är tyvärr vad en kung gör.

För det var en gång en prinsessa som blivit så pass gammal att det var dags för henne att gifta sig. Hon visste dessutom vem hon ville gifta sig med: stadens konditor! Men när hon kom med konditorn i handen, gick fram till kungens tron och berättade vem hon ville gifta sig med, så blev kungen rasande. Aldrig, sa han, att prinsessan skulle få gifta sig med en klen typ som stod och rullade marsipanbollar och vispade grädde dagarna i ända. Nej, skulle hon gifta sig skulle det vara med någon riddare eller prins som visste hur man använde svärd, sköld och rustning. Sedan beordrade kungen sina soldater att kasta ut konditorn - som för övrigt hette Erik. Han beordrade också prinsessan att gifta sig med någon annan. För på den här tiden var det tyvärr så att pappor bestämde vem deras döttrar skulle gifta sig med. Särskilt om pappan var kung.

Jag vet inte hur du gör när du blir arg på en förälder, men den här prinsessan gjorde som så att hon sprang in på sitt rum och slängde igen dörren efter sig med en smäll. En smäll som var så hård att hela slottet skakade, en smäll som hördes ner till stan, bort till bergen och över bergen och in i ett gammalt slott som låg där. Och i det slottet låg en vampyr i en gammal kista. När han hörde smällen vaknade han ur sin hundraåriga sömn och såg sig omkring i slottet. Han såg hur dammigt det var och förstod att i det här slottet behövdes en prinsessa som kunde städa upp, se prydlig ut och som han ibland kunde dricka lite blod ifrån för att hålla sig vaken. För nu hade han sovit färdigt. 

Vampyrer hör väldigt bra, och när han lyssnade åt det håll från vilket dörrsmällen kom, hörde han tydligt en prinsessas gråt och skrik. Vampyren väntade tills det blev kväll och sedan förvandlade han sig till en väldig fladdermus och flög iväg över bergen, över staden och rätt genom fönstret till prinsessans rum. Han tog prinsessan i sina klor och flög tillbaka hem. Prinsessan skrek och grät ännu mera, så hela staden och landet vaknade och kunde höra hur plågad hon var. Vampyren bara skrattade, och även det hörde hela staden och landet. 

Nu fick kungen bråttom, snabbt samlade han alla landets riddare till ett möte. Alla visste att det fanns ett gammalt vampyrslott uppe i bergen och alla anade att det var där prinsessan tagits. Kungen bad riddarna att gå dit och besegra vampyren, och så lovade han - dyrt och heligt - att den som besegrade vampyren skulle få gifta sig med prinsessan och få halva kungariket. Sedan skulle alla leva lyckliga i alla sina dagar. Trodde han, ja!

För trots att riddarna vid kvällstid kom fram till vampyrens slott, beväpnade med svärd, sköld och rustning, så var de ingen match för vampyren. Så fort han såg riddarna komma, förvandlade han sig till en enorm fladdermus och flög över deras huvuden, klöste med sina klor och bet med sina tänder som gick rakt genom sköldar och rustningar. Svärden kom inte åt honom, han var alltför snabb. Några riddare hade med sig vitlök och vässade träpålar och annat som de hört skulle vara farligt för vampyrer. Men allt det visade sig vara struntsnack, vitlöken skrattade han åt och träpålarna knäckte han som om de var tandpetare. 

Riddarna fick resa tillbaka till kungen - blåslagna och blodiga - och berätta om sitt misslyckande. 

Illustration: Nils Marklund.

På konditoriet i staden satt konditorn Erik och funderade. Det där med svärd, sköld och rustning verkade inte fungera så bra. Inte heller träpålar och vitlök. Erik gjorde då det som han var allra bäst på - han bakade en tårta! En stor tårta i tre våningar, prydd av marsipanfigurer och halva citroner. Sedan, lagom till nästa kväll,  tog han häst och vagn upp till vampyrens slott. 

Väl framme knackade han på slottets port som om det var vilket slott som helst. Förvånat tittade vampyren fram och såg konditorn som käckt berättade att han hade en tårta att leverera. Självklart fattade vampyren att konditorn egentligen bara ville befria prinsessan, han också. Lika självklart blev han nyfiken på vad det här var för en galning som trodde sig kunna besegra en vampyr med en tårta. Därför släppte vampyren in konditorn som gick raka vägen in till matsalen och satte tårtan på bordet.  Vid bordet satt prinsessan och grät, hon hade precis städat färdigt slottet och nu väntade hon bara på att vampyren skulle börja suga hennes blod. Men när konditorn kom in fick hon hopp om att kunna komma bort från slottet. Vampyren såg hur glad hon blev och det gjorde honom arg. Han utmanade därför konditorn.  - Baka kan du, det ser jag. Men klarar du av att gå genom statyernas sal, upp genom vargarnas torn och ut på stenmonstrens balkong? - Det låter läskigt, men ska nog gå, svarade Erik. Jag tar med mig tårtan! - Ja gör du det! skrattade vampyren. Lyckas du ska jag släppa din kära prinsessa. Det lovar jag dig.

 Vampyren visade honom därefter dörren till statyernas sal. Utan att tveka klev Erik in med tårtfatet i handen och hjärtat i halsgropen. 

Statyernas sal var precis vad man kunde vänta sig: en sal med statyer. Det var däremot inga vanliga statyer. De föreställde kvinnor med fladdermusvingar och huggtänder. Tre stod längs varje långvägg i salen. Erik klev in och började hastigt gå genom salen, förbi statyerna. Det var då de började röra sig - och sjunga. De sjöng en överjordiskt vacker och lockande sång. Statyerna verkade inte kunna lämna sina socklar, men de viftade honom till sig och sjöng så ljuvligt de kunde att han skulle komma till dem. Erik förstod att han skulle vara förlorad om han inte snabbt hittade på något. Sången var söt som socker och klibbade sig fast vid öronen. Socker? Just det! Han fick en ide! Snabbt som attan tog han marsipan från tårtan och gjorde till två rejäla marsipankulor som han stoppade in i vardera örat. Nu hade han något ännu sötare som stängde ute den sockriga sången. Och därefter kunde han gå rakt genom salen och ut på andra sidan. Första prövningen var avklarad!

Nu hade han kommit in i ett torn med en spiraltrappa som ledde uppåt. Än så länge såg det inte farligt ut, Erik tog de första trappstegen vidare uppåt. Försiktigt lyssnade han efter något misstänkt eller farligt. Länge behövde han inte vänta, snart hörde han ett morrande däruppifrån. Detta var trots allt vargarnas torn. Snabbt tog han två citronhalvor från tårtan. När de två vargarna kom springande nedför trappan klämde han till citronhalvorna så att saften sprutade rätt in i ögonen på de två vargarna. Ylande sprang de därifrån. Och lungt kunde Erik fortsätta gå uppför trappan. Andra prövningen var avklarad!

Nu nådde han balkongen. Det var en balkong helt i sten, med små drakmonster utskulpterat längs räcket. När Erik kom ut på balkongen blev de små monsterna levande! De kastade sig mot honom med klor och tänder. Erik höll tårtan framför sig som en sköld. Och i ett nafs var den uppäten. Nu låg de små drakmonstren mätta och dästa på balkongen, med de små magarna putande upp i luften. De hade rakt inte ork att äta Erik nu. Snart snarkade de. 

Nu kunde Erik höra ljudet av vingar. Vampyrvingar, vill säga. Vampyren kom flaxande i sin fladdermusform, landade på balkongräcket och tittade på de snarkande stenmonstren. Sedan tittade han med sina röda, glödande, ögon på Erik. Och började skratta!

Vampyren hade levt länge nog för att veta när han var besegrad och att acceptera det. Han hade lovat att Erik skulle få gå därifrån med prinsessan om han klarade av testerna. Så det fick han. Hand i hand gick Erik och prinsessan iväg till Kungen och förklarade vad som hänt. Kungen höll vad han lovade, Erik fick gifta sig med prinsessan och fick halva kungariket. Men mest av allt ville han ha kvar sitt konditori. 

Han fick snart en elev i konditoriet, en elev som jobbade kvällar. Vampyren hade imponerats av Erik så pass att han också ville lära sig konditorskonsten. I fortsättninen rövade vampyren inte bort några prinsessor, istället bakade han de mest fantastiska tårtor. Gärna knallröda tårtor med smak av jordgubb, hallon och blodapelsin.