Den mystiska hönan

Varje dag prick klockan 6 gick Elsa ut till hönshuset för att plocka ägg. Två gånger om dagen plockade hon. På morgonen före frukost och efter skolan när hon kom hem. Nu smög hon som vanligt upp innan någon annan hade vaknat. Eller ja, pappa stod förstås i köket och lagade frukost och mamma var redan ute bland kossorna och mjölkade. Men alla syskon sov. Till och med hunden och katterna sov. 

Elsa stoppade ner sina barfotafötter i gummistövlarna och drog morgonrocken tätare kring kroppen. Daggen glittrade i gräset och nattkylan låg fortfarande kvar i luften. Över taket på hönshuset spred sig solens strålar och i utegården gick hönsen rofyllt och pickade. Det var vackert, det var det allt, tänkte Elsa när hon haspade av dörren och gick in till bona. 

Ingen av tanterna, som Elsa brukade kalla hönsen, var inne. Det var konstigt, för Hedvig brukade alltid ligga kvar och vänta. Hon visste att Elsa alltid hade lite extra gott med sig när hon skulle ta äggen. Raskt kollade Elsa igenom alla reden och samlade varsamt upp alla ägg. Alla hade värpt, alla förutom Hedvig. Märkligt, tänkte Elsa. För Hedvig var en mästervärpare. Kanske hon var sjuk? 

Elsa hukade sig för att komma ut i hönsgården. Kacklande kom tanterna rusande.

- Hej mina små damer, gullade Elsa tillbaka.

- Vill ni ha lite gott?

Så strödde hon ut lite matrester samtidigt som hon räknade in hönsen. Där var Britta, Hjördis och Berit. Kerstin stod och drack vatten och Eva-Lotta sandbadade som vanligt medan Ambrosia stod och fluffade upp fjädrana och tittade lite förnärmat på Elsa. Men vart var Hedvig?

Elsa kollade noga igenom hela hönsgården, men Hedvig syntes inte till någonstans. Det högg till i magen, hade räven tagit henne eller en rovfågel? Men ingenstans syntes spår av ett inbrott eller något slagsmål. Mycket märkligt. Men så såg hon ett litet, litet hål i stängslet och en brun fjäder. 

Det var alltså här hon hade smitit ut. Men varför? På andra sidan hittade Elsa ett ägg. Det måste vara Hedvigs. Och sedan, bara en liten bit bort, ett till! Och så fortsatte äggspåret hela vägen in i den lilla dungen. Tokiga lilla tant, tänkte Elsa, varför spred hon ut äggen över hela gårdsplanen.

Inne i dungen porlade bäcken och stora stenen sov i solljuset. Elsa kunde inte finna varken Hedvig eller fler ägg så hon bestämde sig för att klättra upp på stenen för att få bättre utsikt. Högst upp hittade hon ett ägg till. Och då fick hon äntligen syn på Hedvig!

Långt där nere på andra sidan, precis vid åkerns kant skyndade hönan fram, hon vaggade i snabb takt. Men vad hade hon på huvudet? Ett rött tygstycke med små vita blommor på. Mammas huckle! Vad i hela friden. Och under vingen? Pappas svarta finparaply! Drömde hon, eller vad var det frågan om? Elsa skyndade sig ner för den stora stenen. Hon snubblade och flög fram. Allt för att inte tappa Hedvig ur sikte.

Elsa ropade och hojtade allt vad hon kunde:

- Hedvig! Söta lilla höna, stanna! Vänta på mig!

Hon såg att Hedvig hört henne för hon vände hastigt på huvudet och Elsa kunde skymta den röda näbben där bakom hucklet. Men istället för att stanna tog Hedvig tag i fjädrarna som hängde ner över fötterna precis som om de vore en klänning och drog dom högt över knäna. Elsa stannade till av förvåning. Och nu rusade Hedvig fram för fullt. De små fötterna riktigt pendlade fram nästan som i luften och vips som det var såg de nästan ut som människofötter. Nej, de var människofötter!

Och i nästa sekund började hon trilskas med paraplyet och tempot avtog. Ha! tänkte Elsa som nu såg sin chans att hinna ikapp, pappas finparaply var just fint, men särskilt funktionellt var det inte. Och att öppna det med bara hjälp av vingar skulle vara svårt, nästintill omöjligt.

Elsa tvärstannade precis bakom hönan, satte händerna på knäna och pustade ut. Hedvig kacklade förskräckt till och hennes plirande små ögon såg stressade ut. Och i ett ända ryck for paraplyet upp och en virvelvind tog fart. 

- Oj! utbrast Elsa.

- Jösses stinta! Ryck mig i stjärtfjädrarna, vad håller du på med?

- Jag?! stammade Elsa fram. Det var väl Hedvig som höll på. Och sen när kunde hönor prata?

Vinden tilltog och det blev svårt att stå still. Konstigt nog stod den lilla hönan stadigt på marken. Eller lilla och lilla, Hedvig var nu nästan lika lång som Elsa. Hedvig muttrade lite men sa sedan i lite mer uppmuntrande ton:

- Men seså! Upp på ryggen, för snart bär det av.

Och Elsa lydde. Lydigt klättrade hon upp på hönan och grep tag i fjädrarna för att inte falla av. Och sen bar det av må du tro. Vinden grep tag i paraplyet och sen for de iväg upp, upp i skyn.

Elsa kunde se hönshuset, gården, åkrarna, kohagen, ja hon kunde se ända bort till skolgården. Och nog var det vackert att se landskapet där under och härligt att flyga fram genom en varm sommarvind. Men snart började mörkret falla och magen kurra. Elsa längtade hem till pappa och att få äta frukost, eller ja vad som helst, hela dagen hade ju gått. Så försiktigt lutade hon sig fram och frågade Hedvig:

- Snälla lilla du, kan vi inte vända hem nu? Jag är så förskräckligt hungrig.

- Finns ingen tid för det. Ät äggen i din korg.

Och Elsa visste inga råd och började skala äggen som Hedvig lagt. Och till hennes förvåning var de inte bara hårda som kokta ägg utan varje ägg var en ny smak och konsistens. Korv, muffins, pannkaka och ett skvalpande ägg som hon bara skalade av lite på toppen och drack varm ljuvlig choklad ur. Och sen somnade Elsa trött, mätt och utmattad. 

När hon vaknade hade de redan landat. Elsa låg nerbäddad under mammas röda sjal på en mjuk bädd av fjädrar.

- Jaha, så du har vaknat nu.

Hedvig tittade på henne över ett par svarta solglasögon. På huvudet hade hon nu en cremefärgad sjalett. Hon såg rätt tjusig ut tyckte Elsa. 

- Vart är vi? frågade Elsa.

- Jadu, välkommen till Sydpolen. Du har säkert hört talas om att tomten bor på Nordpolen, men på Sydpolen håller vi påskhönor till. Eller ja, påsktanter som vi också kallas. 

Sydpolen? Elsa såg sig förvånat omkring hon frös inte trots att snö och is gnistrade runt om henne. När hon försiktigt reste sig upp såg hon att fjädrarna hon varit inbonade i följde med som ett skyddande lager. Hedvig såg nog vad hon tänkte för hon snabbade sig att säga:

- Det är bara tillfälligt. Dom faller av sen när du kommer till varmare klimat igen. Här, jag hjälper dig med sjalen.

Hedvig knöt fast sjalen runt Elsas huvud och ansikte så bara ögon och näsa stack ut. Hon hade händer nu med, längst ut på vingspetsarna gömde sig smala långa människofingrar. 

- Sådär ja! Nu ska du inte frysa.

- Men vad gör vi här?

- Hämtar påskäggen såklart.

- Påskäggen?

Hedvig suckade. 

- Påskägg, du vet, som barnen får. Såna som du.

Nog visste Elsa vad påskägg var, men vad gjorde de här på Sydpolen?

- Men hur kom dom hit?

- Dom var här hela tiden. Kom ska jag visa.

En liten bit längre in stod ett gäng pingviner och värmde ägg.

- Här. Vi förvarar äggen här. På vintern åker vi hit och lägger äggen. Sen får pingvinerna ruva. Det krävs lång tid för att få fram den lena chokladen och sockerhalten måste höjas långsamt, annars kan äggen explodera.

Elsa bara stirrade förvånat, pingviner som ruvade påskägg.

- Ja, du vet ju själv vad som händer om vi lägger äggen i ett hönshus. Antingen blir det kycklingar eller så kommer du och norpar dom. Nej, påskägg behöver rätt kyla och rätt luftfuktighet för att utvecklas till goda sötsaker. Samtidigt kan ju inte vi hänga här hela tiden, vi har viktiga saker att uträtta på nätterna. Så då är pingvinerna våra livräddare.

Elsa kunde fortfarande inte få fram ett enda ord. Hedvig misstog tystnaden för att hon inte förstått och fortsatte att förklara.

- De är som tomtens nissar du vet. Inte kan tomten göra alla paket själv. Så han har nissar. Ja, och vi har pingviner.

Äntligen återfick Elsa fattningen och frågade lite försynt.

- Men vad gör ni för viktigt på nätterna?

- Det Elsa, svarade Hedvig samtidigt som hon drog ner solglasögonen på näbben så hennes svarta pliriga ögon syntes, är en helt annan och mycket hemlig och viktig historia, men nu! Nu måste vi dela ut dom här äggen innan morgondagen randas. 

Raskt spatserade Hedvig bort till ett litet stall. Kollade noga på kvastarna som stod där och slängde åt en till Elsa och sa sedan.

- En korg har du ju redan, så då är det väl bara att sätta igång.

Det blev en påsk Elsa sent skulle glömma, påsken då hon följde med Hedvig för att dela ur påskägg till världens alla barn. 

Sagan är skriven av Therese Wecksten.