Den rastlöse prinsen

Det var en gång för mycket länge sedan ett kungapar. De hade länge längtat efter ett barn och nu skulle de äntligen få en liten gosse. När barnet bara var några veckor gammalt ställde de till med en stor fest för att fira. 

Alla i öriket var bjudna. Eller ja, nästan alla. För häxan i norr hade inte fått sin inbjudan. Stigen till hennes grotta var krokig och brant och många faror lurade längst vägen. 

Budbäraren som skulle leverera häxans inbjudan hade stött på så många motgångar och vid ett tillfälle hade han nästan fått sätta livet till. Till slut, när en liten fågel stulit brevet, hade han helt enkelt gett upp, gått tillbaka till slottet och lovat dyrt och heligt att alla inbjudningar nu var levererade.

Festen blev så spektakulär och pampig, fylld med överraskningar och lyckönskningar till det lilla barnet att kungaparet inte ens märkte att häxan inte var där. Feerna från fjärran gav barnet varsin gåva. Den första gav honom en förtrollad flöjt. Den andra gav honom mjukt, lockigt gyllene hår. Och den tredje gav honom kängor gjorda av äkta trollskinn. 

Häxan blev ursinnig när hon förstått att en stor fest hade hållits för att fira det lilla barnet. Hade inte hon! Med sina magiska örter och otaliga trollformler och ihärdighet faktiskt varit den som till slut sett till att kungaparet kunnat få sitt lilla barn? Utan henne hade de inte blivit någon fest! Så varför hade de inte bjudit in henne? Ju mer häxan tänkte på det desto argare blev hon.

Hon rusade till slottet och utan att lyssna på ett ord vad någon annan sa höjde hon sitt trollspö och skrek: "Jag gav er liv och hur tackar ni mig?".

Kungaparet, ja hela hovet stod förvirrade och kollade från den ena till den andra för att se om någon förstod vad det handlade om. "Om jag inte duger till att bli inbjuden på eran fest så duger väl inte barnet heller som jag trollat fram åt er?". Nu började budbäraren skruva på sig där han stod i ett hörn, men innan han hunnit ta mod till sig för att säga något blixtrade det till från trollspöet och häxans ögon blev svarta. "Det här ska ni få ångra, sanna min ord." Och sedan la hon en förbannelse på det lilla barnet. "Du ska för alltid känna dig rastlös och vilja gå dit dina fötter bär, du ska inte stoppa för vad som än händer eller vad som än ligger framför dig." Sedan försvann hon i en rökpuff och lät vägen till grottan läggas i evig dimma så ingen skulle kunna hitta henne. 

När budbäraren förklarat vad som skett föll hela slottet i gråt, så högt att feerna åter kom för att se vad som stod på. Alla hade ju redan lämnat en gåva förutom den yngsta av dom. Hon var så liten och hennes krafter ännu svaga så att bryta häxans förbannelse skulle aldrig gå. Men ändra på den lite skulle hon nog klara av. "Du ska för evigt vandra, tills den dagen du möter ett fasansfullt monster som förstelnar dig av skräck." Kungen började gråta än mer och drottningen utbrast: "Men hur ska det då gå?". Den lilla fen kanske inte ännu hade så mycket magiska krafter men hon var mycket klok så hon svarade bara lugnt: "Såja, lita på prinsen, när tiden är kommen finner han lösningen". 

Illustration: Therese Wecksten

Kungaparet blev förstås väldigt oroliga ändå. Än kunde den lilla inte gå men små barn växer fort och snart kom dagen då lillprinsen tog sina första stapplande steg. De första åren kunde de enkelt hålla koll på prinsen genom att knyta ett snöre runt hans midja. Men ju äldre han blev desto svårare blev det. Till slut lät kungaparet bygga en hög mur runt hela slottet och lät vakter vaka dygnet runt så prinsen inte skulle smitta ut genom porten.

Åren gick och prinsen blev äldre och mer och mer rastlös. Dagen när han fyllde 18 skulle åter en stor fest hållas. Medan alla var upptagna med förberedelserna och last efter last med mat och godsaker strömmade genom porten såg prinsen sin chans. När en av vagnarna skulle lämna slottet klämde han sig fast i underredet, och där hängde han krampaktigt fast på den skumpiga färden. 

När vagnen stannade sprang han iväg in i skogen på en liten stig. I början var han lycklig han hade längtat så efter det här, ett liv utanför murarna, ett enda stort äventyr. Han gick i dagar och nätter. Besökte by efter by. Men så fort han vilat och ätit en stund ville fötterna vidare. Och han drog från stad till stad och snart hade han upptäckt nästa hela landet. Och han började bli mer och mer orolig. Vart skulle han ta vägen när hela öriket var upptäckt? Ingen hade tidigare tagit sig över havet. Och sanningen var den att prinsen var trött på att alltid lämna de som han brydde sig om. Så fort han lärt känna en ny person ville fötterna gå vidare. Aldrig hann han få några riktiga vänner. Och han saknade sin mamma och pappa. Och som du nog förstår saknade de honom också.

Så kom dagen då hans fötter vandrade in i den mörkaste av skogar. En skog som ingen någonsin vågade besöka då dimman låg så tätt att man knappt kunde se vart man gick. Snart kände prinsen hur marken steg och stigen blev allt brantare och krokigare. När hans fötter äntligen lät honom vila hade han kommit fram till en grotta.

Här längst uppe på berget hade dimman lättat och han kunde tydligt se att det var ingen vanlig grotta. Utan nästan som ett hus uthugget i sten, en vacker dörr prydde dess mitt och i rabatten utanför växte alla möjliga sorters märkliga blommor. Försiktig tittade prinsen in genom ett av fönstren.

På andra sidan stod häxan och rörde i en gryta. Men förblindad av all ilska såg hon ut som ett stort hemskt monster i prinsens ögon. Förstelnade av synen kunde prinsen inte längre röra sig. Han var nu åter fången fast på ett helt annat sätt. Han kunde inte röra en enda lem och sakta föll en tår ner för hans kind.

Häxan var så upptagen så hon såg ingenting. Kanske hade hans tårar annars kunnat fått henne att vekna. Men den tjuvaktiga fågeln däremot flög med full fart mot prinsens gyllene mjuka lockar. Ett så förträffligt byggmaterial hade hon aldrig sett, det skulle bli perfekt till hennes nya bo. Och i samma stund som fågeln drog en lock ur prinsens hår vaknade han ur sin förstelning. Och han hörde hur fågeln kvittrade "Först stal jag häxans inbjudan och nu prinsens hår". 

Nu gällde det att agera snabbt. Prinsen viskade till sina kängor i trollskinn "ta mig fort, det fortaste ni kan, efter fågeln". Och trots att fågeln flög snabbt hann prinsen efter. 

När han sprungit länge och väl kom han fram till en äng med en hel dunge höga träd. I varje träd fanns ett stort fågelbo. Men i vilket var den tjuvaktiga fågeln? Så fort prinsen närmade sig något av bona flög ett helt gäng arga fåglar ner för att attackera honom. Så prinsen gömde sig bland buskarna för att inte synas. Sen tog han fram sin förtrollade flöjt och viskade "spela en melodi så vacker att den som luras inte kan motstå att sjunga med".  Och den tjuvaktiga fågeln började sjunga så ståtligt och starkt att prinsen nu lätt kunde hitta rätt träd. Försiktigt smög han med sin magiska kängor. När ljudet från flöjten kom allt närmare så blev fågeln allt vildare. Hon flaxade och sjöng så häftigt att häxans inbjudan föll ur boet och prinsen kunde snabbt nappa åt sig det och springa därifrån. Och nu när förtrollningen var bruten kunde han gå dit han allra helst ville. Och då gick han hem. Hem till slottet och hem till mor och far. 

Tillsammans begav de sig sedan till häxans grotta. Det blev ett omtumlande möte. Efter ett långt samtal hade alla haft sin tur att skämmas och be om ursäkt och alla hade åter igen blivit goda vänner.

Sagan är skriven och illustrerad av: Therese Wecksten