Godnattsaga: Draktrollet

Det var en gång, för mycket länge sedan, ett bergatroll som bodde i en djup och mörk grotta. På den här tiden fanns det kungar och riddare och alla människor trodde att troll var något av det farligaste som fanns. Så varje gång trollet gav sig ut från sin grotta och in i den mörka skogen och till de vackra ängarna, som omgav riket, slutade det alltid på samma sätt. Han blev jagad av spjut och pilbågar och fick skynda hem för att söka skydd i grottan.

Där stannade han sedan i några dagar innan han vågade sig ut igen. Trollet kunde se att han var annorlunda än människorna men hur han än försökte passade han inte in.

Kanske var de rädda för han lät för mycket? Så han band mossa under fötterna så det inte skulle skaka i marken och låta så förskräckligt när han kom. Men människorna fortsatte peka och skrika när de fick syn på honom.

Kanske var de rädda för att han var så ful? Så han skapade en mössa av fårull och vackra blommor för att gömma sina stora öron. Men människorna sprang som yra höns och kastade sten så fort han närmade sig.

Kanske var det rädda för att han var så stor? Så trollet kröp försiktigt på alla fyra för att göra sig så liten som möjligt. Men det misstaget skulle han inte gjort. Människorna höll nästan på att slå honom halvt ihjäl innan han hann komma på fötter och kunde springa därifrån.

Trollet stängde åter in sig i grottan. Och dagar blev till veckor. När han väl tog mod till sig för att gå ut så stannade han vid den mörka skogens kant. Längre vågade han inte gå. Där stod han en lång stund och tittade på allt det vackra. Fjärilar som flög över blomsterängen, fåglar som byggde bon och små humlor som surrande tumlade omkring.

"Tänk den som ändå kunde flyga" sa trollet för sig själv. "Den skulle aldrig känna sig fången".

Men troll kan inte flyga och sorgset trampade han in i skogen till sin mörka och kalla grotta igen. Men längtan ville inte släppa, för när den en gång slagit rot växer den sig bara större och större. Trollet vill känna sig fri.

Varje dag gick han runt i skogen och samlade på sig fjädrar och fjäll, ben och gamla hudar. Sen byggde han de vackraste vingar som någonsin skådats. Det glittrade och glänste i solens sken och när han slog ut med dom blev vingspannet så brett och mäktigt att halva dalen lades i mörker.

Det flygande trollet. Bild: Therese Wecksten.

Trollet behövde knappt öva, han kunde flyga från första gången, det var som om han var gjord för att flyga. Och han svävade lyckligt omkring bland molnen. För första gången i sitt liv kände han sig fri. Tänk om människorna kunde se honom nu, då skulle de väl inte kunna bli rädda?

Och trollet dök genom luften till staden. Och ingen kastade saker och ingen skrek. “Äntligen!” tänkte trollet nu skulle han få vänner.

Men ju närmare han kom så såg han. Alla sprang, de sprang så fort de kunde och gömde sig i husen och bakom tjocka murar. Och kyrkklockan ringde och utropet ljöd "Göm er! Draken kommer!".

Förkrossad flög trollet hem. Han skulle aldrig kunna få vänner. Han slängde sina vingar längst in i grottan och ville aldrig se dem mer. Men så hörde han fotsteg och någon som knackade på hans port. En liten människa, kungens modigaste riddare, skakandes rädd så att knäna klapprade harklade han sig och sa "Förlåt men vi behöver verkligen din hjälp. Vår by har attackeras av en drake, vi fasar för när den kommer nästa gång."

För var det något människor var än mer rädda för än troll på den här tiden så var det drakar.

Trollet kunde inte tro sina öron och brast ut i ett bullrande skratt. Riddaren föll rasslande ihop till en liten hög på golvet, så rädd blev han. Då log trollet och hjälpte honom upp.

"Nog kan jag hjälpa er, men då får du lova mig en sak." Riddaren nickade ivrigt. "Ta mig till byn och låta mig sova på slottet. Ordna en stor fest som varar i 3 dagar och bjud in alla i riket så de får träffa mig."

Det lovade riddaren och tillsammans gav de sig av till slottet.

Det var de 3 lyckligaste dagarna i trollets liv. Och äntligen förstod människorna att annorlunda inte behövde vara läskigt. Trollet berättade aldrig sin hemlighet. Men när han ville känna sig extra fri gick han till grottan och letade upp sina vingar och flög genom natten och lät skuggan av draken bli en påminnelse till folket att de alltid skulle vara snälla.