Ekorren och enhörningen

Ekorren hade inte tänkt gå ut i kylan och mörkret. Han hade förråden fyllda och ett bra träd att dåsa i med svansen som huvudkudde. Om det bara inte varit för att trädet, långsamt, mycket långsamt, började tala. Vem pratade den med? Stora stenen där utanför talade också med sin mörka tunga röst. Ekorren ville alltid ha koll på allting och var tvungen att titta ut i mörkret med sina små svarta, men skarpa ögon.

Det var en enhörning! Ja, ingen tvekan om saken!

Nog hade ekorren hört talas om dem. Men att en sådan skulle dyka upp i den här vinterskogen, det hade han inte väntat sig. Där stod den ändå, livs levande, och försökte prata med den gamla björken och mossiga stenen. - Så ni har inte hört något? Inget alls? frågade enhörningen. - De där ska du inte fråga! De varken ser eller hör något. 

Både stenen och björken började formulera en protest, men de var så långsamma på att prata så enhörningen hann före dem båda. - Jaså? Det säger du? Och vem är du? - Jag är ekorren i den här skogen!

Trädet och stenen suckade tungt. Ja, ekorren förstod varför. Han var inte så populär här i trakterna. Tjuv, clown, virrpanna och mycket annat brukade han kallas. Men enhörningen sa inget sådant. Den tittade på ekorren som om den tyckte att han hade något viktigt att säga. - Sååå… du är ekorren. Då ser du och hör mycket, antar jag. Så säg mig - har det varit bråk och hat här i skogen? - Inte bland djur och växter. Men mellan människor. - Det var väl knappast något nytt, sa enhörningen med en suck.  - Kanske inte, sa ekorren. Men på senaste tiden har det varit mer än vanligt. Det är någon slags biltävling som ska vara och de människorna som har renarna vill inte ha några bilar här. - Renmänniskor och bilmänniskor alltså? Stål och plåt mot horn och hovar. Ja, det kan nog bara gå på ett sätt. - Hur då? - Med att… plötsligt tystnade enhörningen och höjde hornet mot himlen. Nu! sa den. Nu händer det!

Ekorren hade hört om det där hornet, som kunde känna av tankar och känslor. Tydligen var nattluften fullt av det. Ekorren struntade i det, nu hade han fått se en enhörning på riktigt. Det räckte. Nu ville han vila igen, bort från allt som störde. 

Men så tittade enhörningen på honom igen så där som om han var viktig. Ekorren hade hört om det där hornet, som kunde känna av tankar och känslor. Tydligen var nattluften fullt av det. Ekorren struntade i det, nu hade han fått se en enhörning på riktigt. Det räckte. Nu ville han vila igen, bort från allt som störde. 

Men så tittade enhörningen på honom igen så där som om han var viktig. - Du måste hjälpa mig, du lille ekorre. Jag är uråldrig och mina ögon är slitna. Hoppa upp på min rygg och spana. Någon söker att döda. Inte för att få mat eller försvara sig, inte för att de behöver det. Bara för att de vill. Balansen är på väg rubbas. Hjälp mig i det här mörkret.

Död, det där ordet tyckte inte ekorren om, nu ville han än mer lägga sig. Om bara inte enhörningen tittat så där på honom med sina slitna ögon! 

Sagt och gjort, ekorren hoppade upp på enhörningens rygg, nu förväntade han sig en ritt genom vinterskogen. Men så fel han hade! Enhörningen kastade sig högt upp i luften och flög genom den mörka natten. - Spana! Lilla ekorre, vad ser du? Nu spanade ekorren, det var den vanliga mörka skogen med sina slingrande vägar - men där kom plötsligt ljussken, muller. Och längre bort såg han renar som var på vägen. De mullrande bilarna verkade också se renarna, för de blev ännu snabbare. Ljuset skar sig fram mot renarna på vägen. - De kör över dem! ropade ekorren så högt hans lilla röst förmådde. 

Plötsligt störtdök enhörningen, rakt ner mot bilarna. Det susade i ekorrens öron och sög till i hans mage. Sedan gick allt väldigt fort.

Snö som stänkte. Mullret från bilarna. En smäll och hela världen vändes upp och ner. Skrattet från människor. Någon som skrek: - Såg du! Vilken smäll! Fick du med det på filmen?

- Lever dem?  - Nä de är döda, men inte den här renen… eller vad är det för något? Ekorren visste inte vad som var upp och ner, och då var han ändå van att hoppa mellan träd och grenar. Han kände nu att han låg i snön, det var kallt och han reste sig långsamt. Längre fram var ljuset från bilarna. Där i ljuset kunde ekorren se hur människorna släpade renarnas kroppar bort mot sidan av vägen. Sedan såg han en vass kniv som blänkte i skenet från billyktorna. Det var som vanligt när människor var inblandade, trubbel och våld och doften av blod i luften. Snabbt sprang ekorren fram till enhörningen som låg kvar på vägen. 

Illustration: Nils Marklund.

- Lilla ekorre, du lever! rosslade enhörningen. Det är mer än vad jag kommer att göra snart. Om du inte hittar Pintel. Ta hit Pintel så snart du kan. Fort! De kommer!

Ekorren kunde se att människorna - två stycken - nu var på väg tillbaka till sina bilar och till enhörningen. Ekorren kunde se blänket från deras knivar. Och därför sprang han som han aldrig gjort förut. Men han sprang inte bara ifrån något, han sprang till något också. Han sprang mot Pintel. Nu var han tvungen. Dumt nog hade han lämnat sin sköna sömn för att spana, nu sprang han för sitt liv och kanske för enhörningens liv också. Han visste inte säkert, han ville bara att allt skulle bli som innan han stack ut nosen från sin trädhåla för att se vad mumlet därute handlade om. Till slut nådde han Pintels sten. Det var en avlång och platt sten som vittergubben Pintel låg och sov på större delen av året. Men när han väcktes kunde han hela vem som helst. Alla i skogen visste att det var så. Ekorren väckte Pintel och berättade allt som hänt. 

Pintel var yrvaken och lite trög, så det fick bli ekorrens jobb att hetsa på Pintel och se till att de pulsade fram den snabbaste vägen genom snön fram till olycksplatsen. När de väl var framme kunde de se de två människorna som ställt bilarna med ljuset på och riktat mot dem. Den ene verkade filma och den andra stod och skrek något om biltävlingen och att renar bara var i vägen. Men att han också hade något fantastiskt att visa. I ljuset syntes också renarna som låg livlösa på marken bredvid enhörningen som i alla fall andades, tungt och långsamt, men annars låg den helt still. - Skrikiga typer, muttrade Pintel. Jag som är vitterfolk kan de inte se. Men de lär nog märka att enhörningen blir helad av mig. Det är inte bra, förstår du. Nu behöver jag din hjälp. Gör lite ljud eller något så att de tittar åt ett annat håll ett tag. Klarar du det? Ekorren nickade. Han hade klarat mer den senaste timmen än vad han någonsin trodde. Pintel smög fram emot enhörningen. Ekorren sprang upp i ett av träden närmast bilarna. Sedan gjorde han det han var bäst på och kanske mest känd för i skogen: han kastade kottar. Rakt ner på de där plåtiga bilarna. BONK! lät det när kottarna dunsade ner på bilarna. Båda människorna slutade genast med vad de höll på med och sprang mot bilarna. Nu hade de båda vänt ryggen mot Pintel och enhörningen. Allt de brydde sig om var att skydda sina bilar. Det var tydligen viktigt för dem.  - Där! En ekorre! skrek en av människorna och pekade upp mot trädet. - Hämta geväret! skrek den andre. 

Nu började ekorren snegla oroligt mot enhörningen och Pintel. Sedan sneglade han oroligt mot den ena människan som nu tog fram ett gevär från bilens baklucka. Människan höjde geväret, siktade noga. Ekorren tog en kotte och siktade noga på människan, om han dog skulle han dö som en krigare. 

Då kastades plötsligt båda människorna åt sidan, de flög iväg och in varsitt träd med en hård smäll. Det var enhörningen som vaknat till liv, den stod upp och hornet glödde i natten. Skrämda sprang människorna därifrån. Ekorren klättrade snabbt ner. - Du klarade dig!  - Javisst! Men jag hade aldrig klarat det utan dig. Och inte de här renarna heller. - Men, men… det är ju redan för sent för dem. Ekorren svalde en snyftning. - Nej då! Du kan inte allt om enhörningar märker jag. Enhörningen gick försiktigt fram till renarna och nuddade de med hornet. Och genast började de röra på sig. De vacklade upp på ostadiga ben, tog ett djupt andetag och sprang sedan ut i skogen. Fria och levande. - Och nu tar jag hem dig, sa enhörningen och rörde hornet åt ekorrens håll.

Plötsligt var ekorren tillbaka i sitt träd. Med svansen som huvudkudde. Som om allting varit en dröm. Ekorren lade sig tillrätta igen, han kände sig tröttare än han någonsin gjort förut. Men han kände sig inte längre som en tjuv, clown eller virrpanna.

Sagan är skriven och illustrerad av Nils Marklund.