Flickan och brunnen

Det var en gång en liten flicka som bodde ensam i ett torp med sin pappa. Eftersom de var mycket fattiga slet pappan från morgon till kväll med att tjäna ihop pengar. Under tiden tog flickan hand om deras ko och det lilla trädgårdslandet. Men annars var dagarna mycket ensamma. 

- Ja du lilla Rosa, nog för att jag tycker om dig men vore det inte fint med en liten vän. En till flicka som kunde klia dig bakom öronen och hämta grönt saftigt gräs åt dig?

Rosa tittade på flickan med sina stora bruna ögon och råmade. Flickan, som hette Astrid, tolkade det som om att den gamla kossan höll med.

- Men nu är det bara du och jag, sa hon med en suck och tog upp hinken för att gå och hämta vatten ur brunnen.

Det hade varit en varm sommar och grundvattnet var lågt. Astrid fick vänta länge innan hinken slog i vattenytan. 

- Aj, hörde hon där nerifrån.

Förvånad lutade hon sig över kanten för att försöka se vad det var som pratade. Men hon mötes bara av mörker.

- Hallå? ropade hon ner i brunnen.

-Hallå lå lå lå, ekade det tillbaka.

Illustration: Therese Wecksten.

Jaha, det var nog bara inbillning tänkte Astrid och började veva upp den tunga vattenfyllda hinken. Men för varje gång hon stannade för att vila armarna, tyckte hon sig höra ett litet plask, som från en fiskstjärt som slog i vattnet. Men inte kan det bo fiskar i en brunn?

På kvällen berättade hon för sin pappa vad som hade hänt. Hon tänkte att han nog skulle skratta åt henne men istället blev han förargad.

- Astrid, du vet att du aldrig får kolla ner i brunnen. Tänk om du ramlar där i!

- Men kära pappa, jag stod stadigt på marken, lutade mig knappt alls över kanten.

- Du hör vad jag säger! Från och med nu är det jag som hämtar upp vattnet. 

Och sedan nästan för sig själv mumlade han fram:

- Kan hon vara tillbaka, det är väl inte möjligt.

Astrid suckade. Hon visste att när hennes pappa väl bestämt sig för något så blev det så. 

Tidigt nästa morgon hörde hon hur hennes pappa gjorde sig i ordning för att gå. Orden han mumlat igår hade gjort henne nyfiken. Vem var det som var tillbaka? Så hon smög tyst upp för att följa efter. Genom dörrspringan kunde Astrid se hur han sopade brödsmulorna från frukosten ner i sin stora näve. Sen knöt han den varsamt och gick ut till brunnen. 

Astrid smög efter och gömde sig bakom Rosa som så fridfullt låg i hagen och vilade i solskenet.

Först vevade pappan upp två hinkar med vatten. Han var så stark att han lätt klarade det med en näve. Sen lutade han sig över brunnen och viskade:

- Lilla du, är du där? Kära du, är du där?

Och så kastade han brödsmulorna han hade i den andra näven så de singlade ner i brunnen.

- Där, är, är.

Svarade någon nerifrån. 

Astrid blev så till sig att hon nästan var på väg att springa fram från sitt gömställe. Men när Rosas svans svängde till för att vifta bort en fluga kom hon åter till sans. 

Men så fort hennes pappa gått skyndade hon sig fram till brunnen för att kika ner. Inte heller denna gång såg hon något, så hon testade att ropa ner i brunnen:

- Lilla du, är du där?

Och nerifrån brunnen svarade någon:

- Där, är, är.

Astrid hoppade till av glädje, det var någon där ner i brunnen ändå. Men hur skulle hon få upp den lilla? Kanske hon kunde locka den med mer brödsmulor? Men först måste hon ge Rosa vatten och mat och mocka. 

När Astrid äntligen var klar med sina sysslor kom regnet. Det efterlängtade regnet som Astrid hade längtat så efter men nu blev hon bara irriterad. Raskt sökte hon skydd i stallet hos Rosa.

- Varför, Rosa! 

Kossan tittade lugnt upp på Astrid som för att lyssna på vad hon skulle säga härnäst.

- Varför skulle det dumma regnet komma just idag! Tänk om den lilla drunknar där i brunnen. 

Kossan la huvudet på sne och Astrid bestämmde sig för att ge sig ut i ruskvädret för iallafall veva ner en hink till den lilla.

Precis när hon öppnat ladugårdsdörren för att bege sig till brunnen öppnade sig himlen och regnet öste ner. Astrid sprang det fortaste hon kunde och halade ner hinken. Tålmodigt väntade hon på plasket men vinden hade tilltagit så mycket nu att det inte gick att höra något. Ovädret susade och brusade och regnet knattrade mot marken. Och på vägen tillbaka till stallet slog blixten ner i den stora eken på ängen bredvid. Kall och rädd kröp Astrid ihop bredvid sin älskade Rosa. Och i hennes varma päls somnade hon.

När hon vaknade sken solen åter.

- Å, Rosa! Tror du hon klarade sig? Låt oss genast kolla efter.

Astrid sprang så att vattnet i pölarna skvätte runt hennes små fötter. Och väl vid brunnen såg hon att vattennivån nu höjt sig så mycket att hon lätt kunde se ytan.

Försiktigt lutade hon sig ner och ropade:

- Lilla du, är du där? 

Och upp hoppade en liten fisk som slog med stjärtfenan och sedan svarade:

- Där, är, är.

En fisk? Men fiskar kan ju inte prata. Var där ingen flicka i brunnen? 

- Vill du komma upp?

- Upp, upp, upp.

- Å så bra, ta min hand.

Men fisken bara försvann när Astrid sträckt sig efter den. Nu blev hon fundersam, härmades fisken bara? Hon försökte locka på den igen:

- Lilla du, är du där?

Men ingen fisk syntes till. Astrid blev mycket bekymrad. Varför ville den inte komma fram igen? 

Då mindes hon vad hennes pappa hade sagt.

- Kära du, är du där?

Och vattenytan krusade till och blev blank som en spegel. Astrid tittade nyfiket ner men det enda som mötte henne var hennes eget ansikte. Hon blev nu så uppgiven att hon började gråta, tårarna föll en efter en och gjorde små vågor på ytan med spegelbilden förblev skarp. Förvånad sträckte hon ner sin hand för att känna efter och likadant gjorde spegelbilden. Snart mötes deras händer och Astrid drog för allt hon var värd. Och upp trillade en liten flicka precis i hennes ålder och som såg exakt likadan ut som henne.

- Vem är du? frågade Astrid.

Flickan log och svarade:

- Mitt namn är Sigrid. Jag är din tvillingsyster. När jag var liten lurad en ond häxa mig och jag trillade ner i brunnen. Pappa bönade och bad för att häxan skulle skona mig. Så hon förtrollade mig till en fisk. I många år har jag varit på andra sidan brunnen i häxans rike och slavat och slitit. Men när häxan sover brukar jag smita iväg för att försöka få en skymt av dig och pappa.

- Min tvillingsyster? Astrid kunde knappt tro sina öron, hon hade inte bara fått en vän, utan en syster. Sigrid tog hennes händer i sina och fortsatte prata.

- Pappa har inte bara jobbat hårt om dagarna, han har sökt de magiska orden som kunde bryta förtrollningen. Och en dag så hittade han dom. Sen dess har han varje natt gått ut för att viska dom till mig, och varje natt har det misslyckats. 

Astrid kände sig förvirrad.

- Men, varför kunde jag bryta förtrollningen? 

- Dina tårar kära syster. Det finns inget starkare band än en systers tårar.

Hand i hand gick de in i det lilla torpet för att förbereda för middag. Och du kan tro och deras pappa blev överraskad när han den kvällen fick träffa sin lilla flicka igen. Och du kan tro att Rosa blev nöjd, för från den dagen fick hon dubbelt så mycket kli bakom öronen.

Lyssna på sagan på Sagofröns youtube-kanal. 

Sagan är skriven och illustrerad av: Therese Wecksten.

Uppläsare: Nils Marklund