Påskägget som försvann

Har du någonsin sett vitterfolket? Om du inte har det, så är det helt i sin ordning. Vitterfolket är nämligen osynliga. De syns bara om de vill bli sedda, och det är inte ofta. Vitterfolket ser ut och lever precis som vi människor gjorde för hundra år sedan, de har en bondgård, en åker och kossor och hästar. De gör sina verktyg själva, så som man gjorde förr i tiden. De slöjdar, tvinnar, väver och smider. Däremot firar de aldrig påsk. Utom en gång, och om den gången handlar den här sagan.

En påsk - för två eller tre år sedan - skulle en pojke som hette Lennox fira påsk med sin familj. Men just den här påsken hade hans mamma fått för sig att påskägget skulle gömmas - utomhus!! Ute fanns det fortfarande kvar fläckar av snö och is. Där det inte var snöigt eller isigt var det istället lerigt och slaskigt. I den här kalla geggamojjan skulle nu Lennox bli tvungen att leta efter sitt ägg. Rena dumheterna, tyckte Lennox. Han var van vid att få ett rejält påskägg, inomhus, fullt med godis som han inte behövde dela med någon. Lennox hade nämligen inga syskon som han behövde dela med. Det var skönt, tyckte han. Fast ett syskon hade varit bra ibland, som nu till exempel. Då kunde de varit två som protesterat mot mammas dumma idé! Nu var han helt själv och fick ge sig ut för att leta efter ägget, mamma hade gjort en skattkarta med ett tydligt kryss. Han tog på sig ett par rejäla stövlar och klev ut i vårsolen.

Det var inte så farligt att ta sig fram genom snö och lera, han behövde inte heller gå så långt innan han var framme vid krysset, under en av svartvinbärsbuskarna borde ägget vara. Lennox tittade och tittade. Men inget ägg fanns där! Han kunde se att mamma hade gjort en liten grop och lagt ägget i. Vem hade tagit det? Och vart? Han såg sig om runt omkring trädgårdslandet. Där fanns den vanliga skogen. Eller skog och skog, det var mer en samling träd som gick ner mot den stora vägen. Men det var mysigt ändå, och så fanns där en bäck som var rolig, speciellt på våren. Han kunde se hela vägen bort till bäcken - och där låg ett godispapper!

Illustration: Nils Marklund.

När Lennox kom närmare bäcken så såg han ett godispapper till, och ett till. Det var som en snitslad bana av godispapper, hela vägen in mot det stora betongröret som bäcken rann ut ur. Där stannade han ett tag och kikade in i betongrörets mörker. Röret var så stort att Lennox kunde gå raklång in i det, men det hade han aldrig tidigare gjort. Ingen annan han kände heller. Betongröret var farligt. Karin i hans klass hade sagt att hennes pappa visste att några gått in där och aldrig kommit ut igen. Det luktade skunk och kluckade läskigt där inne, som om en enorm padda gömde sig där och väntade på att sluka honom. Fast så långt in som han kunde se, fanns där inget farligt. Det enda han kunde se var ännu ett godispapper. Han tog ett djupt andetag. För en stund sedan hade han knappt velat gå i lera och snö, nu var han på väg rakt in i det läskiga betongröret, men det var som att det besvärliga plötsligt blivit spännande. Den här äggletningen liknade ingen annan.

Vattnet var inte djupt, stövlarna räckte mer än nog och snart var han en bra bit in i mörkret, hittade godispapper efter godispapper, de liksom lyste och glimmade. Det var då han plötsligt upptäckte att mörkret skiftade till ljus längst där inne i röret. Det fanns en sidogång i och därifrån kom ett varmt sken. Allt detta var så klart väldigt märkligt, men Lennox hade - som en hund - fått upp vittringen på något intressant och tänkte inte längre än att följa spåret. Spåret som gick rätt in i ljuset. Rätt in till vittrornas underjordiska hem. När Lennox kom in i hemmet var det som att han klev in i en av de där stugorna på friluftsmuseet. Det fanns en öppen spis, bord och stolar av grovhyvlat trä och en rejäl träkista. Runt bordet satt det en vittermor och en vitterfar i brunbleka kläder och åt gröt. Där satt även en liten en, men han åt inte gröt. Han glufsade i sig de sista pralinerna från Lennox påskägg. - Tjuv! Det där är mina godisar! ropade Lennox.  Vitterfolket tittade upp, först med en förskräckt min. Men sedan spred sig ett leende över vittermors ansikte. Hon klev fram mot Lennox och pekade mot en stol. - Människobesök, minsann! Det var nog etthundratre år sedan. Slå dig ner, människoyngel. Nu vaknade Lennox upp ur sitt jakttillstånd. Han såg hur uråldrigt allt var, och ändå hur ungdomlig vittermor såg ut, hennes bleka hud och hur brett och overkligt hennes leende var. Något var fel, fruktansvärt fel. Men stövlarna satt som fast i golvet. Han kunde inte springa därifrån. - Jag förstår att min son Sluttrik har stulit godsaker från dig. Kanske det här kan gottgöra hans stöld? Hon pekade mot bordet, där stod en skål full med plockgodis. Bara de sorter som Lennox gillade. Men han var nästan säker på att skålen inte funnits där nyss. Var kom den ifrån? Strunt samma! Lennox var sugen och sträckte fram armen för att ta en BUBS. Då kom den lille vitterpojken fram och lade handen på hans arm och stoppade honom. - Sluttrik! Vad gör du? fräste vittermor. - Mor, jag vill så gärna be vår gäst om ursäkt för att jag ätit upp hans godis. - Jaså? Ja, det var väl artigt och ordentligt av dig. Sluttrik tog Lennox lite avsides, som om han tyckte det vore pinsamt om föräldrarna skulle höra honom. Någon ursäkt blev det däremot inte. Med allvarlig blick lutade sig Sluttrik fram och viskade: - Du förstår, du kan inte äta något som mor eller far bjuder dig på. Då kommer du bli fast här för evigt. Sådan är vitterkraften. - Okej. Jag vill verkligen inte vara kvar här, Sluttrik. Hur kommer jag härifrån?

Lennox viskade så tyst han kunde, nu hade hans olustkänsla blivit ren rädsla. Han ville fly så fort som möjligt. Han kunde se hur vittermor sneglade på honom som om han var ett byte. En godisbit som skulle stängas in i ett ägg. - Jag vill visa vår gäst mina leksaker, sa Sluttrik och drog Lennox i ärmen. De gick mot utgången, Lennox kunde känna vittermors blick följa dem. - Gå lugnt, viskade Sluttrik, bara gå. När de kommit en bit bort märkte Lennox att Sluttrik skyndade på sina steg. Lennox följde med och till slut ropade Sluttrik: - Spring! De sprang genom röret så att vattnet skvätte ända upp i ansiktet på dem, men plötsligt delade sig röret i en korsning. - Vittermagi! ropade Sluttrik. En av gångarna är falsk. Mamma tänker inte låta oss komma ut härifrån. Hon orkar inte springa efter, men trolla orkar hon alltid. Tar vi fel gång kommer vi tillbaka till köksbordet igen, och där kommer de att tvinga i dig vittergodiset. Precis när Sluttrik sagt ordet godis så såg Lennox att i en av gångarna fanns det något som inte fanns i den andra - ett godispapper! - Kom! Den här vägen! Han slet tag i Lennox och de sprang mot godispappret. Det var rätt gång! Nu kunde Lennox känna doften av frisk luft längre fram - då delade sig plötsligt gången igen. Men även nu fanns det ett godispapper i den ena gången. Snabbt sprang de in i den - och plötsligt var de ute! - Nu kommer hon inte åt dig längre, sa Sluttrik. Men jag kan inte heller vända tillbaka. Lennox såg hur Sluttrik liksom sjönk ihop av sorg och trötthet. - Allt det här bara för att jag så gärna ville smaka människogodis! Ni verkar ha det så bra och äta så gott och… - Vet du vad? sa Lennox. Häng med mig hem så kan du få äta hur mycket godis du vill. Min mamma blir nog bara glad om jag tar med mig en kompis hem. Men vad ska du ta vägen efter det? Sluttrik såg ut att tänka efter. - Jag kan alltid göra mig osynlig för dina föräldrar. Men att du kan se mig. Då kan jag bo kvar hemma hos dig. Om jag får? Lennox förstod nu att han kanske gått miste om godiset, men han hade fått en helt annan överraskning. Ett syskon som bara han kände till. I den här kalla geggamojan hade han haft sin bästa påsk någonsin.

Sagan är skriven och illustrerad av Nils Marklund.