Sagan om den ofrivilliga tandfen

Hyrorna hade blivit höga i stan. Och tandfen hade bara ett andrahandskontrakt. Som nu gått ut. Bli inneboende var inte en möjlighet, det skulle bli för många obekväma frågor kring alla burkar med tänder. Diastema suckade, vad skulle hon ta sig till. Det var då hon såg annonsen. På sista sidan i tidningen. Ett renoveringsobjekt i storskogen. Eller ja, storskogen var det väl synd att kalla den. Undan för undan hade skogen fått göra plats åt staden. Och torpet som tidigare legat mitt i den djupa skogen låg nu i utkanten och på lagom avstånd till både buss och pendeltåg. Inte för att Diastema var i behov av sådan ting. Men ändå.

Annonsen hade inte haft några bilder. Men redan innan hon landat kunde hon känna doften av pepparkaka och polkagrisar. Och förstod precis vilken fastighet det här gällde. Häxans pepparkakshus. Det där som Hans och Greta så fräckt hade knaprat på. Inte konstigt att det var i behov av renovering. Diastema hade själv varit den som plockat upp deras mjölktänder. Hål i varenda en! Så nog hade det knaprats en hel del. Enligt rykten hade de sedan slängt in den gamla damen i ugnen och flytt med alla hennes värdesaker på en svan. 

Diastema fnös, ja se dagens barn, ingen ordning alls. Bortskämda var dom också. Förr i tiden räckte det med att ge dom en guldtia, en för varje tappad tand. Nu skulle de ha biobiljetter, leksaker och godis! Det var ju vansinnigt, godis i utbyte mot tänder. Hon skakade på huvudet. Förstod dom inte att mjölktänder skulle vara glänsande mjölkvita och inte fulla med fult plack. Belöningen fick dom för väl utfört arbete med tandborstningen, inte för att de råkat tappa tanden. Dumma ungar. Hon muttrade. Dyrt blev det också. Inte konstigt att hon bara hade råd med det här pepparkaksrucklet.

Mäklaren hade varit en aning försenad och mycket stressad. Så det hela blev en mycket snabb affär. Diastema började genast fixa till i sitt nya hem. På kvällen när hon satt i soffan och pustade ut kändes allt mycket bättre. Brasan sprakade gemytligt och hon föll i djup sömn. 

Hon vaknade med ett ryck. Något var annorlunda. Av elden var bara kol kvar. Och en svag rök, eller var det en dimma, spred sig från eldstadens inre. Hon kunde höra någon mumla "Lita inte på barnen". Diastema satte sig käpprakt upp och kisade med ögonen, var det någon där inne? Hon blinkade några gånger och knep ihop ögonen hårt. Hon kände en värme mot sin kind och när hon åter öppnade ögonen glödde elden åter. Förvirrat la hon på några nya vedträn och undrade om hon bara drömt alltihopa. Men somnade fort om.

Morgonen väckte henne med fågelkvitter och solsken. Och ett knaprande ljud? Hon rättade till glasögonen och drog upp persiennen. Barn. Såklart! Slemmiga godissugna barn som stod och åt på fasaden. Hon ville be dom fara ditt pepparn växer men det anstod sig verkligen inte en tandfe att bete sig på det sättet. Diastema suckade, varför hade hon fötts till detta yrke? Så hon öppnade dörren och log sitt mest bländande leende. 

- Hej där. Kan ni vara så vänliga att sluta äta på mitt hus.

- Va! Varför då? Det är ju gjort av godis! svarade den lilla.

- Jo, men du förstår det regnar in om det blir hål.

- Har du hört talas om allemansrätten? Man får plocka sånt som går att äta i naturen, påpekade den stora.

- Godis går att äta! konstaterade den lilla.

- Det är inte riktigt samma sak, ni förstår...

- Aaaaaaj! hojtade barnen i kör.

Diastema rynkade på näsan, vad stod på egentligen.

- Min tand!

Då såg hon. Mitt i en av de stora polkagrisarna satt en tand fast. Praktiskt ändå, tänkte hon. Att arbeta hemifrån var inte en dum idé. Inte en dum idé alls. 

Så hon bjöd in barnen i den lilla stugan och började bjuda på den ena godis sorten efter den andra. Det var inte likt henne. Det var som någon tagit över hennes kropp där hon stod och rörde i den sockerfyllda kitteln. Röken från eldstaden spred sig i rummet. Dörrar och fönster blockerades av den märkliga dimman och Diastema började bli lite rädd. Barnen hade sedan länge slutat äta och låg och höll sig för sina sprängfyllda magar och ojade sig. Då uppenbarade sig häxan, eller ja var det kanske ett eko av det som en gång varit häxan? En skuggfigur som liknade häxan formades ur den växande dimman. Och äntligen kunde Diastema kontrollera sin kropp igen. Hon slutade att röra i grytan men hörde strax häxans befallande röst "Fortsätt kära vän, så delar vi lika. Du får tänderna, så tar jag resten." 

Barnen som också hört häxans ord kom fort på fötter. Med sina sockerkladdiga händer slet dom och drog i Diastema och bad henne att inte lyssna. Hon hatade kladdiga barnfingrar, speciellt på sina vingar. Men, detta var hennes hus nu och ännu värre än kladdiga barnfingrar var häxor som ville äta barn. Så snabbt fiskade hon upp några tänder ur förklädesfickan och med en smäll blev de till ett pulver mellan hennes handflator. Hon kastade det högt upp i luften och lät pulvret falla som snö över häxan. Ett utdraget tjut hördes när både häxa och den förtrollade dimman sögs ut genom skorstenen och försvann med en poff. 

Och sen den dagen började ett nytt rykte gå om pepparkakshuset och häxan och tandfen som räddat barnen. Och om hur viktigt det var att hålla tänderna bländande vita så tandfens magi aldrig tog slut.

Sagan är skriven av Therese Wecksten.