Sagan om Sigurd

Sigurd drömde om eld och värme. Varje natt. Det berodde kanske på att han jobbade i en smedja som lärling. En smedja var ett ställe där man förr i tiden värmde upp järn och formade det till svärd, spadar, hackor och annat. I en smedja fanns det het eld, hett järn och massor av arbete hela tiden. Att vara lärling betydde att man gjorde allt tråkigt arbete utan att få betalt, bara för att man en dag skulle få vara sin egen smed. Och därför drömde Sigurd om eld och värme, för han jobbade hårt med eld och värme varje dag.

Illustration: Nils Marklund

Han hade inte så mycket att välja på, de flesta tog över sin pappas jobb. Men Sigurd visste inte vem hans pappa var. Han hade dött när Sigurd var liten, mamma med. Någon hade då tagit bebis-Sigurd och gett honom till smeden Regin, så att Regin skulle få en lärling som kunde hjälpa honom med smedjan. Allt Sigurd hade fått behålla som minne av sin pappa, var pappans sönderbrutna svärd. 

Regin sa inte så mycket till Sigurd, mest vad han skulle göra och absolut aldrig något snällt. “Hämta det”, “Blås på elden”, “Hamra hårdare”. Det var vad Sigurd fått höra hela sin uppväxt och nu var han sexton år. Nu sade Regin knappt något alls, för Sigurd kunde allt en smed behövde kunna. Det var nu han skulle smida samman delarna av sin pappas svärd. Regin hjälpte honom, lika tystlåten som vanligt. Men det fanns något oroligt i hans blick. 

Svärdet smiddes samman och Sigurd skulle testa det mot ett av städen i metall som fanns där i smedjan. Städet klövs i två delar. Nu såg Regin alldeles skräckslagen ut. 

- Det där är inget vanligt svärd, sade han med rosslig röst. Det där är en hjältes svärd. Din pappa måste varit en hjälte.

- Men vad ska jag med ett hjältesvärd till? Jag är bara en smedlärling, svarade Sigurd.

- Nå, min pojk. Du kan nog vara mer än så. Ta du min bästa häst och rid tre dagar norrut längs med floden. Då kommer du till Fafners grotta. Fafner är ett odjur som ingen lyckats döda. Men med det här svärdet kan du göra det. 

- Varför skulle jag döda ett monster?

- För att monstret ligger på en skatt! utropade Regin. Du kan ta hit skatten till oss båda, så kan vi bygga ut och bygga om smedjan och anställa folk som hjälper till. Monstrets hjärta kan du också ta hit så att jag får äta upp det, ska vara en riktig delikatess har jag hört. 

Sigurd tittade lite tveksamt på Regin

- Med guldet från skatten kan du nog bygga din egen smedja i en annan stad, om du vill, tillade Regin.

Det där sista lät inte så dåligt, tyckte Sigurd. Han sadlade Regins häst, tog med sig svärdet och en nysmidd spade och red tre dagar norrut längs med floden. Strax innan solen gått ned hade han nått fram till Fafners grotta. Den var mörk, övervuxen och ur den kom en stank av död och guld.

 Sigurd klättrade upp i ett träd och sedan kastade han en kotte mot grottan. Den landade strax utanför med en mjuk duns, det räckte dock för att väcka Fafner som kom utkrälande för att se vad som stod på. Sigurd såg att Fafner var som en snigelliknande varelse med hård hud över hela kroppen. Men när Fafner vände sig, för att kräla tillbaka in i grottan, såg Sigurd en glimt av monstrets mage. Den verkade inte bestå av samma hårda hud som resten av kroppen. 

Nu klättrade Sigurd ner från trädet, grävde sig sedan en grop som han kröp ner i. Därefter kastade han ännu en kotte, denna gång lite längre ifrån grottans utgång. 

Fafner kom krälande, Sigurd kunde känna stanken från monstret. Snart krälade monstret över gropen för att nå fram till kotten. Då såg Sigurd sin chans, han stötte svärdet djupt in i monstrets mjuka mage så att det dog på fläcken. Sigurd sprang in i grottan och tog så mycket guld som han och hästen kunde bära. Därefter tog han också med sig monstrets hjärta till Regin.

När Sigurd kom tillbaka till smedjan, stod Regin redan och väntade på honom vid en öppen eld. Han tog emot guldet utan att ens säga tack, istället sade han:

- Grilla hjärtat åt mig över elden! Se till att det är genomstekt! 

Sedan gick Regin in för att lägga undan guldet. Sigurd började misstänka att det inte skulle bli så mycket guld till honom. Men han var ju ändå bara en enkel lärling. Lika så bra att göra som Regin säger, tänkte han och började grilla hjärtat. Efter ett tag skulle han känna om det var genomstekt, men brände sig på handen. När han sedan slickade på fingrarna fick han lite av köttsaften i sig. Någon delikatess smakade det inte som, däremot kände han sig plötsligt yr och plötsligt hörde han hur naturens ljud runt omkring honom fick en helt annan mening. Han kunde höra hur fåglarnas sång blev liksom människotal, och det de sade gjorde honom rädd och rasande på samma gång.

- Hå hå! Sicken dummer som sitter där och tänker ge Fafners hjärta till Regin, sa den ena fågeln.

- Ja, Regin tänker äta av hjärtat och få all den visdom som det kan ge. Och sedan tänker han döda Sigurd för att slippa dela på guldet och för att han är rädd för Sigurds styrka.

När Sigurd hörde detta åt han upp hjärtat själv. Precis när han svalt den sista biten kom Regin ut ur smedjan. 

- Var har du ditt svärd? Jag tänkte ta det till smedjan för att bättra på det lite, sa han. 

- Mitt svärd är här, kom hit om du vill ha det, sa Sigurd.

Regin gick fram till Sigurd vid elden.

- Men var har du gjort av hjärtat? frågade Regin.

- Det åt jag upp. Och nu är det ditt hjärta jag siktar på, svarade Sigurd och rände sedan svärdet genom hjärtat på Regin, som då dog direkt. 

Nu stod Sigurd där ensam, han hade all världens visdom men inte längre någon smedmästare eller något hem. Han skulle bli tvungen att fly från den här platsen. Och han skulle aldrig mer drömma om eld och värme. Nya drömmar väntade honom på nya platser.

Lyssna på sagan på Sagofröns youtube-kanal.

Sagan är skriven och illustrerad av: Nils Marklund

Uppläsare: Nils Marklund