Var detta något du letade efter?

Nu läser jag högt, vilket inte är så nytt. Det nya är att jag läser i en mikrofon, kopplad till en dator. Jag skulle kunna skriva en bok på tusen sidor om alla små problem som då uppstår vad gäller mjukvara, bakgrundsbrus, inspelningsmiljö, avstånd till mikrofonen, appar som ska ta bort ljudet av andetag; men jag väljer att låta bli. Här är jag, med mikrofonen som hjälp och återgivare år 2026. Efter berättandet återstår lite knapptryckningar för att fixa brusreducering och annat innan sagan vävts klart. Istället konstaterar jag att inget är egentligen nytt med det här. Långt innan böcker trycktes, så berättade vi människor sagor för varandra. När sedan böckerna började komma ansågs det konstigt att läsa tyst. Böcker var ovanliga, dyra, och det bästa var då att dela dem med så många som möjligt genom att läsa högt. Det var först långt senare, sent in på 1700-talet som tyst läsning började användas och anses som normalt . Här är bröderna Poavila and Triihvo Jamanen som sjöng/berättade finska sagor år 1894. Under hela sången och berättandet så höll de varandra i händerna och hjälptes åt att väva sagan. Inte så konstigt att högläsningen var det normala. För det är ett sätt att umgås. Att mötas med hjälp av texten som läses högt, från läsare till lyssnare. Det är något alldeles särskilt med det. Sedan finns det så klart forskning som visar hur bra och nyttigt det är . Men det är inte det viktigaste, tycker jag. Det är ju så mysigt att läsa högt! Även om jag nu har börjat att läsa in i en mikrofon, till en osynlig lyssnare, fylls jag ändå av en viss värme när jag lyfter orden - förvandlar dem från små svarta tecken till ljud och luft. De blir till någonting som kan landa hos någon annan. Magi, är vad det är. En magi lika gammal som mänskligheten själv.

Det var en gång, för mycket länge sedan, en jägare som gick runt i skogarna med sin pilbåge. Han bodde lite här och var där han kunde slå upp sitt tält. Men trots att han bodde och jagade i skogen, så lyckades han alltid upptäcka något nytt i den varje dag. Just den här dagen upptäckte han trollunge som låg liksom inklämd mellan två stora stenar och grät. - Hur är det med dig? sa jägaren som inte var rädd för troll. - Jag hoppade mellan stenar men råkade hamna snett på något sätt. Jag tror jag har stukat min fot, gnydde trollungen. Jägaren kände försiktigt på trollets fot, och jodå, nog var det stukat alltid. Även om jägaren inte var rädd för troll, visste han att de kunde vara farliga och inte alltid att lita på. - Om jag bär dig till din mamma, kommer hon att låta mig leva då? Eller kommer hon bli arg och slå ihjäl mig? frågade jägaren. - Jag vet faktiskt inte, snyftade trollungen. - Du svarar i alla fall ärligt. Men jag försöker ta dig hem ändå, så får vi se hur det går. Var bor du? - Bär mig så pekar jag, sa trollungen som nu lät lite gladare. Vägen bar in dit skogen var som mörkast och fram till det berg som jägaren brukade undvika för att hans mamma en gång i tiden varnat honom för att det var ett trollberg. Trollungen sade de magiska orden: “Snorum, Borum, Bumberibex” och en port öppnade sig in till berget.  Jägaren smög försiktigt in i grottan, han kunde redan nu höra hemska snarkningar längre fram. De smög framåt tills grottgången vidgades till en stor grottsal. Där låg den största drake han någonsin sett. Det var den som snarkade, och för varje snarkning slog det ut en liten eldlåga från drakens nos. - Nu får du smyga riktigt försiktigt, viskade trollungen. Det där är “varför”-draken och den sover väldigt dåligt. Den kan lätt vakna. Den tänker nämligen hela tiden: “varför gjorde jag inte si, varför gjorde jag inte så”. Och då är det inte lätt att sova. Jägaren var van vid att smyga och lyckades ta sig förbi den eldsnarkande “varför”-draken. Jägaren och trollungen smyger förbi draken. Bild: Nils Marklund och Therese Wecksten De gick längre in och längre ner i berget. Snart hörde han en ännu värre muller än drakens snarkande. Nu kom de in i ännu en grottsal som var större än den förra. I denna sal låg en jätte och snarkade och vred på sig. - Nu får du återigen smyga, och ännu försiktigare, viskade trollungen knappt hörbart. För det här är “Hur”-jätten som alltid tänker på hur han ska göra imorgon och dagen efter imorgon och dagen efter det. Därför sover han mycket dåligt och vaknar lätt. Jägaren gjorde sitt bästa, och det räckte! Med trollungen i famnen smög han förbi “Hur”-jätten och fortsatte ännu längre in i berget.  Efter något som kändes som en evighet, så kom de till ännu en grottsal som var större än de tidigare. Här snarkade en gigantisk spindel i ett klibbigt nät som skakade av snarkningarna. - Det där är “När”-spindeln, nu får du smyga som du aldrig smygit förut. Den här spindeln tänker hela tiden på “när ska jag få ditt och datt”, “när ska jag lyckas göra det bästa nätet” och tusen andra tankar om när den ska lyckas med saker. Och den sover därför knappast alls. Nätet har den spänt ut för att känna när det är dags för allt det den tänker på. Kanske kommer den att känna dig när du smyger förbi. Jägaren tog ett djupt andetag, sedan smög han sig över grottgolvet så långsamt han någonsin kunde. När han nått till andra sidan salen drog han en suck av lättnad och tog sig vidare nedåt och inåt i berget. Snart nådde de ett litet grottrum där man kunde höra ett litet pipande snarkande. - Här ligger min mamma, sa trollungen. Nu behöver du inte smyga, för hon tänker varken på några varför, hur eller när. Och i hennes famn vill jag somna. Försiktigt lade jägaren trollungen bredvid trollmamman. Sedan lade han sig själv bredvid och somnade snart utan att tänka på hur, varför eller när han skulle ta sig ut ur grottan. Lyssna på sagan på Sagofröns youtube-kanal

Det var en gång, för mycket länge sedan, ett bergatroll som bodde i en djup och mörk grotta. På den här tiden fanns det kungar och riddare och alla människor trodde att troll var något av det farligaste som fanns. Så varje gång trollet gav sig ut från sin grotta och in i den mörka skogen och till de vackra ängarna, som omgav riket, slutade det alltid på samma sätt. Han blev jagad av spjut och pilbågar och fick skynda hem för att söka skydd i grottan. Där stannade han sedan i några dagar innan han vågade sig ut igen. Trollet kunde se att han var annorlunda än människorna men hur han än försökte passade han inte in. Kanske var de rädda för han lät för mycket? Så han band mossa under fötterna så det inte skulle skaka i marken och låta så förskräckligt när han kom. Men människorna fortsatte peka och skrika när de fick syn på honom. Kanske var de rädda för att han var så ful? Så han skapade en mössa av fårull och vackra blommor för att gömma sina stora öron. Men människorna sprang som yra höns och kastade sten så fort han närmade sig. Kanske var det rädda för att han var så stor? Så trollet kröp försiktigt på alla fyra för att göra sig så liten som möjligt. Men det misstaget skulle han inte gjort. Människorna höll nästan på att slå honom halvt ihjäl innan han hann komma på fötter och kunde springa därifrån. Trollet stängde åter in sig i grottan. Och dagar blev till veckor. När han väl tog mod till sig för att gå ut så stannade han vid den mörka skogens kant. Längre vågade han inte gå. Där stod han en lång stund och tittade på allt det vackra. Fjärilar som flög över blomsterängen, fåglar som byggde bon och små humlor som surrande tumlade omkring. "Tänk den som ändå kunde flyga" sa trollet för sig själv. "Den skulle aldrig känna sig fången". Men troll kan inte flyga och sorgset trampade han in i skogen till sin mörka och kalla grotta igen. Men längtan ville inte släppa, för när den en gång slagit rot växer den sig bara större och större. Trollet vill känna sig fri. Varje dag gick han runt i skogen och samlade på sig fjädrar och fjäll, ben och gamla hudar. Sen byggde han de vackraste vingar som någonsin skådats. Det glittrade och glänste i solens sken och när han slog ut med dom blev vingspannet så brett och mäktigt att halva dalen lades i mörker. Det flygande trollet. Bild: Therese Wecksten. Trollet behövde knappt öva, han kunde flyga från första gången, det var som om han var gjord för att flyga. Och han svävade lyckligt omkring bland molnen. För första gången i sitt liv kände han sig fri. Tänk om människorna kunde se honom nu, då skulle de väl inte kunna bli rädda? Och trollet dök genom luften till staden. Och ingen kastade saker och ingen skrek. “Äntligen!” tänkte trollet nu skulle han få vänner. Men ju närmare han kom så såg han. Alla sprang, de sprang så fort de kunde och gömde sig i husen och bakom tjocka murar. Och kyrkklockan ringde och utropet ljöd "Göm er! Draken kommer!". Förkrossad flög trollet hem. Han skulle aldrig kunna få vänner. Han slängde sina vingar längst in i grottan och ville aldrig se dem mer. Men så hörde han fotsteg och någon som knackade på hans port. En liten människa, kungens modigaste riddare, skakandes rädd så att knäna klapprade harklade han sig och sa "Förlåt men vi behöver verkligen din hjälp. Vår by har attackeras av en drake, vi fasar för när den kommer nästa gång." För var det något människor var än mer rädda för än troll på den här tiden så var det drakar. Trollet kunde inte tro sina öron och brast ut i ett bullrande skratt. Riddaren föll rasslande ihop till en liten hög på golvet, så rädd blev han. Då log trollet och hjälpte honom upp. "Nog kan jag hjälpa er, men då får du lova mig en sak." Riddaren nickade ivrigt. "Ta mig till byn och låta mig sova på slottet. Ordna en stor fest som varar i 3 dagar och bjud in alla i riket så de får träffa mig." Det lovade riddaren och tillsammans gav de sig av till slottet. Det var de 3 lyckligaste dagarna i trollets liv. Och äntligen förstod människorna att annorlunda inte behövde vara läskigt. Trollet berättade aldrig sin hemlighet. Men när han ville känna sig extra fri gick han till grottan och letade upp sina vingar och flög genom natten och lät skuggan av draken bli en påminnelse till folket att de alltid skulle vara snälla.