Var detta något du letade efter?

Den första helgen i maj, varje år, äger Litteraturrundan rum runtom i Skåne. 2025 kom rundan för första gången till Skurup där lokala författare samlades bakom vars ett bokbord. Vi kom varandra nära och bildade den helgen gruppen "Litteratur Skurup". Deltagande författare när Litteraturrundan kommer till Skurup. Fr.v. Nathalie Isaksson, Annika Rolfsdotter, Snezana Lindskog, Andie Lindskog, Linda Wolski, Irina Eckhoff, Cecilia Hultberg, Gunilla Persson, Sanne Åberg, Sara Önnebo, Cecilia Nilsson, Tanja Jibrandt, Lisa Brand, Lina Storm, Christel Wallesjö och Annika R. Melin. Nu är det dags för LitteraturRundan att återvända till Skurup och detta året har vi utökat författarskaran med nya ansikten. Text ur programmet: I en tid då hjulen i samhället bara tycks snurra fortare och fortare och våra sinnen ständigt riskerar att drunkna i informationsflöden och snabba kickar på sociala medier vill vi ge besökaren möjligheten att för ett ögonblick stanna upp, andas och njuta av det skrivna ordets sällsamma magi. Med eventet Berättelser kring lägerelden återknyter vi till gamla tiders traditioner av berättande och högläsning. Under två dagar har besökaren möjlighet att, utöver att botanisera bland ett (nästan) oräkneligt antal boktitlar, också möjlighet att varje hel- och halvtimme slå sig ner med en kopp kaffe eller en fika för att njuta av en stunds högläsning ur någon av de medverkande författarnas böcker. Välkomna till Hansalogen på Kyrkogatan 25 i Skurup den 16-17 maj kl 10:00-16:00. Nathalie Isaksson med sina böcker Drömlika Nätter, Underjordingarna, Luciatåget i julgransskogen, Calypso Colombia och När den grå himlen blev blå. Jag, Nathalie Isaksson, kommer finnas på plats med Sagotantens Bokförlags alla böcker. Utöver mina egna (se bilden) så kommer jag ha med mig Nils Marklunds och Therese Weckstens böcker Kam, kastrull och hela konkarongen samt Benita och Castor - båda gillar lika.

Det var en gång en liten man vid namn Stefan. Stefan bodde i en liten by i en liten dal vid foten av ett högt berg. En dag bestämde han sig för att bestiga berget. Han gick i dagar och nätter, över fallna träd, stora stenar och genom risiga snår. När han kom till toppen av berget ställde han sig för att blicka ut över den lilla dalen han kom från. Han var så högt upp att han knappt såg husen där nere.  Stefan slog upp sitt tält och bestämde sig för att ta en tupplur. När han vaknade hade mörkret lagt sig över berget, det hade blivit kväll. Så retligt, nu kunde Stefan inte somna om. Han drog upp dragkedjan till tältet och såg till sin förvåning ett stort slott bara några meter fram. Slottet var inte där under gårdagen! Eller? Hur länge sov han egentligen? Stefan tog sig ut ur tältet för att beskåda slottet nerifrån och upp. Det var högt, med tinnar och torn. Plötsligt hördes en röst som sa: “Välkommen in!” och porten till slottet öppnades. Stefan närmade sig försiktigt porten. “Vem där?” frågade han. “Kom in. Välkommen” fick han till svar. Stefan gick då in genom porten som snabbt stängdes bakom honom. Det var som om vinden tog i och drog igen porten. Stefan hoppade till. “Stefan! Äntligen är du här” hördes en röst från våningen ovanför.  Stefan tittade upp och såg en lång gestalt stå på översta trappsteget med utsträckta armar. Plötsligt stod mannen framför Stefan och log ett brett leende.  “Jag har väntat på dig och nu äntligen är du här. Är du hungrig? Var resan lång?” frågade mannen.  Stefan spärrade upp ögonen i förvåning. “Hur vet du vem jag är? Har du väntat på mig?”. “Köket, vi tar oss till köket” sa mannen och ledde Stefan in i ett stort kök med skåpsluckor från golv till tak.  “Här är allt du behöver. Receptboken hittar du på köksbänken och ingredienserna hanteras varsamt, tänk dig för innan du blandar” sa mannen och pekade på både köksbänken och alla luckor i köket.  Stefan kände sig ännu mer förvirrad. “Jag tror du blandat ihop mig med någon annan. Jag är en enkel man som just bestigit ett berg. Jag är ingen kock” sa Stefan.  “Inte nu, men imorgon kommer du bli. Läs på ordentligt så inga misstag sker” svarade mannen. Stefan försökte säga emot men hittade inga ord. Mannen framför honom log bara. Dagen efter vaknade Stefan upp i en mjuk och skön säng. Han hade inget minne av att han lagt sig i den, han mindes heller inte hur han kom in i rummet. Stefan satte sig på sängkanten och såg sig omkring.  Då kom den mystiska mannen in i rummet och sa: “Stefan! din sjusovare. Ta dig nu till köket, vi har mycket att göra och många gäster att mätta idag”. “Hur kom jag hit?” frågade Stefan. “Samma fråga varje morgon. Kom nu, natten har bara tagit sin början” svarade mannen och skyndade på Stefan att klä sig och ta sig till köket. I köket var skåpsluckorna borta och de blottade hyllorna var fulla av små flaskor och glasburkar med innehåll i regnbågens alla färger. Stefan, som aldrig lagat en ordentlig måltid, började minnas hundratals recept och små glimtar av dagar som passerat kom åter i hans minne. Han hade varit på slottet länge, det mindes han nu. På väggen hängde ett förkläde på en krok bredvid en silverbricka. Stefan tog på sig förklädet och såg sig själv i brickan. Till sin fasa mötte spegelbilden av en gammal man med silvergrått skägg och djupa rynkor i ansiktet honom. Han var blott 22 år när han besteg berget, hur länge hade han varit på slottet egentligen? “Stefan, nu börjar gästerna komma. Hur går det med tårtorna?” den mystiska mannen stod i köket och stampade irriterat med ena foten. “Skynda på, grevinnan fyller år idag”. Nu började Stefan minnas den stundande födelsedagsfesten. 20 tårtor skulle serveras under natten. Han gick in i kylrummet och såg alla 20 därinne. Bara garneringen skulle på. Stefan tog ut tårta efter tårta och placerade alla på köksbänken i det stora köket.  Den första tårtan dekorerade han med vackra ätbara blommor och färgglada bär. Den andra med chokladkross och zesten av apelsin. Den tredje fick ett tunt lager marsipan om hela sig och den fjärde täckte han med jordgubbar och basilikablad. Så höll han på den närmsta timmen tills alla tårtorna var klara. Den ene blev vackrare än den andra.  “Bra jobbat Stefan! Du klarade alla 20 och nu är du ledig för natten och kan gå och lägga dig igen” sa den mystiska mannen som plötsligt dök upp i köket igen utan förvarning.  “Tack.. Ska jag hjälpa till att bära ut tårtorna till grevinnan och sällskapet?” frågade Stefan. “Nej, nej, gå du och lägg dig. Du ser trött ut gamle man” svarade mannen.  Stefan nickade instämmande. Han var trött. Han tog av sig sitt förkläde och gick bort till väggen för att hänga det på kroken. Då såg han i silverbrickan sitt trötta ansikte. Han tog ner brickan och speglade sig. Hur länge hade han varit på slottet? “Godnatt Stefan” hördes mannen bakom honom säga.  Stefan vinklade brickan för att se mannen lämna köket men kunde inte se hans spegelbild så han vände sig om och hoppade till när han såg mannen stå precis bakom!  “Godnatt Stefan” upprepade mannen. “Godnatt…” svarade Stefan och skyndade därifrån.  Stefan sprang inte upp till sitt rum som det var tänkt. Han kände på sig att det var något lurt med att somna i den sköna sängen. Han började minnas mer från tidigare kvällar och nätter. Om mat han lagat och tårtor han skapat. Han hade ett svagt minne av ett återkommande sällskap. Grevinnans födelsedag. Den kom oftare än en gång om året. Stefan ville minnas att den kom varje kväll? Det kunde väl inte vara möjligt? Försiktigt smög han mot stora salen i slottet. Han började minnas att det var där sällskapet satt och åt. Sakta närmade han sig salen och högre blev hejaropen och födelsedagssången. Stefan smög tyst och obemärkt fram till de tjocka sammetsgardinerna och gömde sig bakom. “En skål för grevinnan!” ropade någon ur sällskapet. “Hipp, hipp, hurra!” skrålade resterande. Grevinnan reste sig upp och tackade alla som kommit sen vände hon sig till en ung kvinna som satt bredvid henne och sa: “Du har vackra drag, du får bli min första”.  Grevinnan kastade sig över den unga kvinnan. Hon stack tänderna i hennes hals och tömde henne fullständigt på blod. På sekunder hade alla i sällskapet tagit en oskyldig ung människa i sitt våld och druckit upp deras blod. Stefan stod med händerna för munnen och försökte att inte göra ett endaste ljud ifrån sig. Han såg det äldre blodiga sällskapet förvandlas till ungdomar. Det var som om de drack livet ur sina offer för att själva bli unga på nytt.  Grevinnan torkade mungipan med ett servett och tackade för måltiden. Den mystiska mannen nickade åt henne som om han sa både varsågod och tack för att grevinnan kom. Stefan stod frusen av skräck. Han hade just bevittnat ett massmord! Sällskapet var inga andra än uråldriga vampyrer! Den mystiska mannen kallade efter en städpatrull som kom in i salen och tog ut kropparna. De städade rummet på nolltid och snart kunde man inte skymta en enda liten bloddroppe i rummet. När alla lämnat gick Stefan fram från sitt gömställe. Han var rädd men kunde ändå tänka klart. Snabbt fick han fram penna och papper och skrev en lapp åt sig själv: “Alla är vampyrer, rädda de oskyldiga inatt, se över tårtorna!”. Han la lappen i sin ficka och sprang snabbt upp på sitt rum och la sig i sängen.  Följande natt vaknade han av att den mystiska mannen stod lutad över hans ansikte och sa: “Stefan din sjusovare, skynda ner till köket. Gästerna kommer snart”.  Stefan som nu inte kunde minnas någonting från gårdagen vaknade än en gång förvirrad. Den mystiska mannen ledde honom till köket där han tog på sig förklädet och såg sin åldriga spegelbild i silverbrickan. Han började sakta minnas recepten och tårtorna.  När Stefan tagit ut de 20 tårtorna och satt alla på köksbänken började han dekorera den första. Han la på de ätbara blommorna och de färgglada bären men oturligt nog råkade han snubbla till och tappa ett bär så de föll ner i fickan. När han skulle ta upp det snuddade fingrarna vid lappen han skrev under gårdagen. När han läste så kom minnet tillbaka!  Nu blev det bråttom. Den mystiska mannen skulle snart komma tillbaka för att inspektera tårtorna. Stefan hade några knappa timmar på sig att få klart dem. Han skyndade bort till receptboken. Till sin fasa upptäckte han att tårtorna var bakade med trollformlar och örter som förblindar och förstenar. Offren som vampyrerna satte tänderna i måste varit trollbundna innan de blev attackerade tack vare tårtorna! Stefan bläddrade genom varje sida i receptboken. Bland de svartmålade sidorna längst bak i boken fann han en formel som kändes intressant, en spegel- och hybridformel. Alla ingredienserna som behövdes fanns i köket. Stefan följde receptet noga.   När han var klar hade han skapat ett blodrött pulver som han strödde över varje tårta.  En kort stund därefter uppenbarade sig den mystiska mannen i köket. “Stefan, är du klar?” frågade han. “Alla tårtorna är klara!” sa Stefan. Den mystiska mannen tittade på de röda tårtorna.  “Röda? Du brukar aldrig skapa röda tårtor. De ser goda ut. Väldigt goda!” sa mannen och slickade sig runt munnen.  “Vill herrn smaka?” frågade Stefan. “Åh, nej. Inte nu. Grevinnan först” svarade mannen och beordrade sina anställda att bära ut tårtorna och placera alla i salen.  “Sov nu, Stefan. Godnatt!” sa mannen och lämnade köket. Men Stefan hade inga planer på att gå och lägga sig, istället sprang han bort mot salen och smög försiktigt in och bort till sitt gömställe bakom sammetsgardinen. Vampyrerna tycktes alla bli trollbundna av de röda tårtorna. Ingen sa något till ungdomarna de bjudit dit. Grevinnan drog sitt finger över det röda pulvret och tog det till sin mun. Hela hon sken upp. “Det var det godaste jag någonsin ätit!” utbrast hon.  En av ungdomarna försökte ta en bit men en vampyr ryckte tårtan från henne och fräste åt henne likt en katt som inte vill bli störd. Ungdomarna tyckte sällskapet blev märkligt och alla bestämde sig för att gå. Vampyrerna stoppade ingen, de var fullt upptagna med att äta upp tårtorna. När tårtorna var slut drabbades vampyrerna plötsligt av magknip. “Vad händer? Jag smälter!” utbrast grevinnan. Hon tog sig för ansiktet och såg något vit över hela handflatan. “Du smälter inte… Ditt ansikte, det är grädde över hela dig” utbrast en av vampyrerna förvånat.  “Dig med!” utbrast en annan och pekade på sin vän.  Illustration: Nathalie Isaksson. Vampyrerna hade alla förvandlats till tårtor! Då gick Stefan fram från sitt gömställe. “Jag förvisar er till köket så som ni förvisade mig för flera år sedan. Ni ska alla få bo i kylrummet framöver” sa han och bad städpatrullen, som också de började minnas sina år på slottet och allt hemskt som skett där, att förflytta tårtorna till kylrummet. Alla hjälptes åt. Vampyrtårtorna skrek att människorna skulle få ångra vad de gjorde, men människorna hörde inte på. De stängde in tårtorna och låste dörren med 20 hänglås. Sen hämtade de stenar från naturen utanför och murade en ny vägg framför dörren så att ingen skulle komma ut eller in. Nu var alla människorna fria! Under natten flydde alla ut ur slottet och ner för berget. Endast Stefan stod kvar utanför och bevittnade när soluppgången sakta suddade ut det stora och pampiga slottet från bergets topp.  Sagan är skriven och illustrerad av Nathalie Isaksson.

Vet du vad en konditor är? Strunt samma, jag berättar vare sig du vet eller inte. En konditor är en bagare som bara bakar kakor, kex, bakelser, tårtor och andra sötsaker. Det är inget dåligt jobb, alla gillar ju sötsaker. Men i den här sagan är det inte ett så bra jobb, i alla fall inte om kungen får bestämma. Och bestämmer är tyvärr vad en kung gör. För det var en gång en prinsessa som blivit så pass gammal att det var dags för henne att gifta sig. Hon visste dessutom vem hon ville gifta sig med: stadens konditor! Men när hon kom med konditorn i handen, gick fram till kungens tron och berättade vem hon ville gifta sig med, så blev kungen rasande. Aldrig, sa han, att prinsessan skulle få gifta sig med en klen typ som stod och rullade marsipanbollar och vispade grädde dagarna i ända. Nej, skulle hon gifta sig skulle det vara med någon riddare eller prins som visste hur man använde svärd, sköld och rustning. Sedan beordrade kungen sina soldater att kasta ut konditorn - som för övrigt hette Erik. Han beordrade också prinsessan att gifta sig med någon annan. För på den här tiden var det tyvärr så att pappor bestämde vem deras döttrar skulle gifta sig med. Särskilt om pappan var kung. Jag vet inte hur du gör när du blir arg på en förälder, men den här prinsessan gjorde som så att hon sprang in på sitt rum och slängde igen dörren efter sig med en smäll. En smäll som var så hård att hela slottet skakade, en smäll som hördes ner till stan, bort till bergen och över bergen och in i ett gammalt slott som låg där. Och i det slottet låg en vampyr i en gammal kista. När han hörde smällen vaknade han ur sin hundraåriga sömn och såg sig omkring i slottet. Han såg hur dammigt det var och förstod att i det här slottet behövdes en prinsessa som kunde städa upp, se prydlig ut och som han ibland kunde dricka lite blod ifrån för att hålla sig vaken. För nu hade han sovit färdigt.  Vampyrer hör väldigt bra, och när han lyssnade åt det håll från vilket dörrsmällen kom, hörde han tydligt en prinsessas gråt och skrik. Vampyren väntade tills det blev kväll och sedan förvandlade han sig till en väldig fladdermus och flög iväg över bergen, över staden och rätt genom fönstret till prinsessans rum. Han tog prinsessan i sina klor och flög tillbaka hem. Prinsessan skrek och grät ännu mera, så hela staden och landet vaknade och kunde höra hur plågad hon var. Vampyren bara skrattade, och även det hörde hela staden och landet.  Nu fick kungen bråttom, snabbt samlade han alla landets riddare till ett möte. Alla visste att det fanns ett gammalt vampyrslott uppe i bergen och alla anade att det var där prinsessan tagits. Kungen bad riddarna att gå dit och besegra vampyren, och så lovade han - dyrt och heligt - att den som besegrade vampyren skulle få gifta sig med prinsessan och få halva kungariket. Sedan skulle alla leva lyckliga i alla sina dagar. Trodde han, ja! För trots att riddarna vid kvällstid kom fram till vampyrens slott, beväpnade med svärd, sköld och rustning, så var de ingen match för vampyren. Så fort han såg riddarna komma, förvandlade han sig till en enorm fladdermus och flög över deras huvuden, klöste med sina klor och bet med sina tänder som gick rakt genom sköldar och rustningar. Svärden kom inte åt honom, han var alltför snabb. Några riddare hade med sig vitlök och vässade träpålar och annat som de hört skulle vara farligt för vampyrer. Men allt det visade sig vara struntsnack, vitlöken skrattade han åt och träpålarna knäckte han som om de var tandpetare.  Riddarna fick resa tillbaka till kungen - blåslagna och blodiga - och berätta om sitt misslyckande.  Illustration: Nils Marklund. På konditoriet i staden satt konditorn Erik och funderade. Det där med svärd, sköld och rustning verkade inte fungera så bra. Inte heller träpålar och vitlök. Erik gjorde då det som han var allra bäst på - han bakade en tårta! En stor tårta i tre våningar, prydd av marsipanfigurer och halva citroner. Sedan, lagom till nästa kväll,  tog han häst och vagn upp till vampyrens slott.  Väl framme knackade han på slottets port som om det var vilket slott som helst. Förvånat tittade vampyren fram och såg konditorn som käckt berättade att han hade en tårta att leverera. Självklart fattade vampyren att konditorn egentligen bara ville befria prinsessan, han också. Lika självklart blev han nyfiken på vad det här var för en galning som trodde sig kunna besegra en vampyr med en tårta. Därför släppte vampyren in konditorn som gick raka vägen in till matsalen och satte tårtan på bordet.  Vid bordet satt prinsessan och grät, hon hade precis städat färdigt slottet och nu väntade hon bara på att vampyren skulle börja suga hennes blod. Men när konditorn kom in fick hon hopp om att kunna komma bort från slottet. Vampyren såg hur glad hon blev och det gjorde honom arg. Han utmanade därför konditorn.  - Baka kan du, det ser jag. Men klarar du av att gå genom statyernas sal, upp genom vargarnas torn och ut på stenmonstrens balkong? - Det låter läskigt, men ska nog gå, svarade Erik. Jag tar med mig tårtan! - Ja gör du det! skrattade vampyren. Lyckas du ska jag släppa din kära prinsessa. Det lovar jag dig.  Vampyren visade honom därefter dörren till statyernas sal. Utan att tveka klev Erik in med tårtfatet i handen och hjärtat i halsgropen.  Statyernas sal var precis vad man kunde vänta sig: en sal med statyer. Det var däremot inga vanliga statyer. De föreställde kvinnor med fladdermusvingar och huggtänder. Tre stod längs varje långvägg i salen. Erik klev in och började hastigt gå genom salen, förbi statyerna. Det var då de började röra sig - och sjunga. De sjöng en överjordiskt vacker och lockande sång. Statyerna verkade inte kunna lämna sina socklar, men de viftade honom till sig och sjöng så ljuvligt de kunde att han skulle komma till dem. Erik förstod att han skulle vara förlorad om han inte snabbt hittade på något. Sången var söt som socker och klibbade sig fast vid öronen. Socker? Just det! Han fick en ide! Snabbt som attan tog han marsipan från tårtan och gjorde till två rejäla marsipankulor som han stoppade in i vardera örat. Nu hade han något ännu sötare som stängde ute den sockriga sången. Och därefter kunde han gå rakt genom salen och ut på andra sidan. Första prövningen var avklarad! Nu hade han kommit in i ett torn med en spiraltrappa som ledde uppåt. Än så länge såg det inte farligt ut, Erik tog de första trappstegen vidare uppåt. Försiktigt lyssnade han efter något misstänkt eller farligt. Länge behövde han inte vänta, snart hörde han ett morrande däruppifrån. Detta var trots allt vargarnas torn. Snabbt tog han två citronhalvor från tårtan. När de två vargarna kom springande nedför trappan klämde han till citronhalvorna så att saften sprutade rätt in i ögonen på de två vargarna. Ylande sprang de därifrån. Och lungt kunde Erik fortsätta gå uppför trappan. Andra prövningen var avklarad! Nu nådde han balkongen. Det var en balkong helt i sten, med små drakmonster utskulpterat längs räcket. När Erik kom ut på balkongen blev de små monsterna levande! De kastade sig mot honom med klor och tänder. Erik höll tårtan framför sig som en sköld. Och i ett nafs var den uppäten. Nu låg de små drakmonstren mätta och dästa på balkongen, med de små magarna putande upp i luften. De hade rakt inte ork att äta Erik nu. Snart snarkade de.    Nu kunde Erik höra ljudet av vingar. Vampyrvingar, vill säga. Vampyren kom flaxande i sin fladdermusform, landade på balkongräcket och tittade på de snarkande stenmonstren. Sedan tittade han med sina röda, glödande, ögon på Erik. Och började skratta! Vampyren hade levt länge nog för att veta när han var besegrad och att acceptera det. Han hade lovat att Erik skulle få gå därifrån med prinsessan om han klarade av testerna. Så det fick han. Hand i hand gick Erik och prinsessan iväg till Kungen och förklarade vad som hänt. Kungen höll vad han lovade, Erik fick gifta sig med prinsessan och fick halva kungariket. Men mest av allt ville han ha kvar sitt konditori.  Han fick snart en elev i konditoriet, en elev som jobbade kvällar. Vampyren hade imponerats av Erik så pass att han också ville lära sig konditorskonsten. I fortsättninen rövade vampyren inte bort några prinsessor, istället bakade han de mest fantastiska tårtor. Gärna knallröda tårtor med smak av jordgubb, hallon och blodapelsin.