Godnattsaga: Jägaren och trollungen

Det var en gång, för mycket länge sedan, en jägare som gick runt i skogarna med sin pilbåge. Han bodde lite här och var där han kunde slå upp sitt tält. Men trots att han bodde och jagade i skogen, så lyckades han alltid upptäcka något nytt i den varje dag. Just den här dagen upptäckte han trollunge som låg liksom inklämd mellan två stora stenar och grät.

- Hur är det med dig? sa jägaren som inte var rädd för troll.

- Jag hoppade mellan stenar men råkade hamna snett på något sätt. Jag tror jag har stukat min fot, gnydde trollungen.

Jägaren kände försiktigt på trollets fot, och jodå, nog var det stukat alltid.

Även om jägaren inte var rädd för troll, visste han att de kunde vara farliga och inte alltid att lita på. - Om jag bär dig till din mamma, kommer hon att låta mig leva då? Eller kommer hon bli arg och slå ihjäl mig? frågade jägaren.

- Jag vet faktiskt inte, snyftade trollungen.

- Du svarar i alla fall ärligt. Men jag försöker ta dig hem ändå, så får vi se hur det går. Var bor du?

- Bär mig så pekar jag, sa trollungen som nu lät lite gladare.

Vägen bar in dit skogen var som mörkast och fram till det berg som jägaren brukade undvika för att hans mamma en gång i tiden varnat honom för att det var ett trollberg. Trollungen sade de magiska orden: “Snorum, Borum, Bumberibex” och en port öppnade sig in till berget. 

Jägaren smög försiktigt in i grottan, han kunde redan nu höra hemska snarkningar längre fram. De smög framåt tills grottgången vidgades till en stor grottsal. Där låg den största drake han någonsin sett. Det var den som snarkade, och för varje snarkning slog det ut en liten eldlåga från drakens nos. - Nu får du smyga riktigt försiktigt, viskade trollungen. Det där är “varför”-draken och den sover väldigt dåligt. Den kan lätt vakna. Den tänker nämligen hela tiden: “varför gjorde jag inte si, varför gjorde jag inte så”. Och då är det inte lätt att sova.

Jägaren var van vid att smyga och lyckades ta sig förbi den eldsnarkande “varför”-draken.

Jägaren och trollungen smyger förbi draken. Bild: Nils Marklund och Therese Wecksten

De gick längre in och längre ner i berget. Snart hörde han en ännu värre muller än drakens snarkande. Nu kom de in i ännu en grottsal som var större än den förra. I denna sal låg en jätte och snarkade och vred på sig. - Nu får du återigen smyga, och ännu försiktigare, viskade trollungen knappt hörbart. För det här är “Hur”-jätten som alltid tänker på hur han ska göra imorgon och dagen efter imorgon och dagen efter det. Därför sover han mycket dåligt och vaknar lätt.

Jägaren gjorde sitt bästa, och det räckte! Med trollungen i famnen smög han förbi “Hur”-jätten och fortsatte ännu längre in i berget. 

Efter något som kändes som en evighet, så kom de till ännu en grottsal som var större än de tidigare. Här snarkade en gigantisk spindel i ett klibbigt nät som skakade av snarkningarna. - Det där är “När”-spindeln, nu får du smyga som du aldrig smygit förut. Den här spindeln tänker hela tiden på “när ska jag få ditt och datt”, “när ska jag lyckas göra det bästa nätet” och tusen andra tankar om när den ska lyckas med saker. Och den sover därför knappast alls. Nätet har den spänt ut för att känna när det är dags för allt det den tänker på. Kanske kommer den att känna dig när du smyger förbi.

Jägaren tog ett djupt andetag, sedan smög han sig över grottgolvet så långsamt han någonsin kunde. När han nått till andra sidan salen drog han en suck av lättnad och tog sig vidare nedåt och inåt i berget.

Snart nådde de ett litet grottrum där man kunde höra ett litet pipande snarkande. - Här ligger min mamma, sa trollungen. Nu behöver du inte smyga, för hon tänker varken på några varför, hur eller när. Och i hennes famn vill jag somna.

Försiktigt lade jägaren trollungen bredvid trollmamman. Sedan lade han sig själv bredvid och somnade snart utan att tänka på hur, varför eller när han skulle ta sig ut ur grottan.

Lyssna på sagan på Sagofröns youtube-kanal.

Uppläsare: Nils Marklund Saga skriven och illustrerad av: Nils Marklund