Tibast och vänderot

Det var en gång för länge sedan en ung man som hette John. Han hade länge arbetat med sin far hemma på gården. Men tiderna var dåliga och skördarna små. Så för att kunna bidra till familjens försörjning tog han anställning vid skogsbruket. 

John hade alltid varit lite rädd för den mörka skogen och alla väsen som bodde där i. Men de gamla skogshuggarna bara skrattade åt hans vidskeplighet. Inte hade de mött något konstigt i skogarna under alla år det avverkat, så då skulle väl inte John heller göra det.

Och det gjorde han inte heller, inte förrän den dagen då de gick in i urskogen. Luften blev genast lite friskare och träden kändes ståtligare, jag till och med blåbärsrisen var större. John tyckte det kändes som att de trängde sig på i någons hem. Och när de slog sig ner för natten, när mörkret slöt sig omkring dom och skenet från brasan var det enda man såg och dess sprakande det enda som hördes, så gick en rysning längst med hans ryggrad. 

- Jag tror inte vi hör hemma här. Låt oss vända om imorgon.

Men gubbarna bara skrattade.

- Lilla påg, tror du vi gått så här långt för att återvända tomhänta? Vi har redan avverkat tillräckligt i skogarna därhemma, de måste återhämta sig. 

- Men...

- Sov nu! Det blir som vi säger.

Men John sov inte mycket den natten och när han väl slumrade till gled skogens väsen in i hans drömmar och alla varnade honom för att fortsätta längre in i urskogens famn.

På morgonen berättade han återigen om sina farhågor.

- Snälla lyssna på mig, mina drömmar kom med tecken.

Men gubbarna bara fnyste.

- Drömmar är drömmar pojk, men att skaffa mat på bordet åt de våra är verklighet. Vi behöver pengarna, sa Gunnar.

- Men gå du hem för all del om du inte är i behov av arbete... la Alfred till.

- Din bortskämda pojkspoling, mumlade Bengt.

Och John tvekade han ville inte göra gubbarna mer upprörda, så han sköt oron åt sidan och erbjöd sig hämta vatten för att släcka elden. 

Den lilla bäcken hoppade och for på ett nästan overkligt sätt, som om den vore levande. Och när John lät hinken fyllas hörde han en lavskrika sjunga. Och åter igen kom obehagskänslan tillbaka.

- Tyst din olycksbringande pratmakare, skrek han på de lilla fågel som snabbt flög sin väg. John ångrade sig på en gång. Vad hade det tagit åt honom.

När han kom tillbaka till lägret hade Bengt och LångEgon redan gått.

- Du hinner i fatt dom, sa Gunnar och pekade åt vilket håll han skulle gå. John snabbade på stegen men bara en liten bit in såg han hur naturen ändrade sig och en liten glänta öppnade sig längre fram. Och så hörde han åter lavskrikans sång. Han stannade upp, skulle han vända om? Men innan han hunnit bestämma sig fick han syn på Bengt och LångEgon. De stod och pratade med någon. John hukade sig ner bakom buskarna och smög sig sakta framåt.

En vacker kvinna med långt silkeslent hår, mitt ute i skogen. Kanske hon var i fara? Han försökte lyssna till vad dom sa.

- Du är lång, sa kvinnan sakligt och pekade på LångEgon. För lång.

Gubben bara skrattade och svarade:

- Jag är lång och stark så jag kan bära dig på min axel. 

- Du är kort, för kort. Nu verkade kvinnan upprörd som om det hela störde henne. Raskt tog hon fram en kniv och så skar hon av fötterna och en bra bit av LångEgons ben. 

John höll på att svimma av förskräckelse men Egon bara skrattade som om han var förtrollad av hennes skönhet och upprepade "Låt mig bära dig, du vackra mö". Inte förren hon vände ryggen till och hennes långa rävsvans smekte hans kind kom han ur förtrollningen och började vråla i takt med att blod och liv snabbt forsade ur honom. 

Bengt däremot stod fånleende kvar och inte ens när kvinnans älg steg fram från skuggorna och kilade fast honom mot ett träd med sina stora horn gjorde han motstånd. Kvinnan tog tag i hans fötter och så drog hon allt vad hon orkade, det knakade i hans ryggrad och skinnet sprack på sina ställen. Sen tog hon ett steg tillbaka och kollade från den ena mannen till den andra.

- Såja, nästan lika långa.

Sen gick hon åter till Bengt för att dra lite i hans huvud, när kotorna i nacken knäcktes var hon nöjd. Exakt lika långa. Älgen backade och Bengt drösade ihop på marken, lika död som LångEgon. Belåten trippade kvinnan där ifrån med rävsvansen svängande från ena sidan till den andra. John stod förstenad kvar vid sitt gömställe stirrandes på hennes murkna rygg och det svarta hålet däri som tyckte stirra tillbaka på honom. Ett skogsrå. Det måste vara ett skogsrå, tänkte han.

När John åter lyckats ta sig tillbaka till lägret och förklara för de två andra vad som hänt, skrattade de lite nervöst men viftade bort hans berättelse. Stora starka skogshuggare blev inte rädda för hittepå historier och när John skulle visa dom platsen, låg gläntan tom, inte minsta bloddroppe gick att finna.

- Om han är rädd så vänd kläderna ut och in, retades Alfred. 

John ville inte visa hur rädd han var men när mörkret föll, vände han ändå kläderna ut och in, för att vara på den säkra sidan. Och kanske gjorde även Gunnar samma sak. För på morgonen var bara Alfred spårlöst försvunnen. 

- Tror du mig nu? frågade John.

Men Gunnar vara hummade lite. 

- Skogsrå säger du.

- Låt oss nu gå hem, bönade John.

- Om du har rätt John, kommer vi inte här ifrån. I urskogen är allt levande och hon kommer kunna bända och böja varje gren och varje bäck efter sitt eget behag, så fort vi tror oss hitta vägen tillbaka kommer stigen att flyttas så vi bara går runt, runt i cirklar.

- Finns det inget vi kan göra! utbrast John uppgivet.

- För länge sedan hörde jag ett rykte om en kärring från grannbyn som lyckades bryta skogsråets förtrollning. Hennes gubbe hade blivit förälskad i skogsrået så varje natt när hon kallade sprang gubben ut i skogen. Och varje dag låg han värdelös och sov. Kärringen kunde ju inte mjölka alla kor själv. Så en dag gick hon ut för att fråga skogrået om råd. Jag vet inte hur hon gjorde det, men hon ljög ihop en historia och fick skogrået att avslöja hur förtrollningen kunde brytas. Kanske var det...

- Hur! Berätta hur hon bröt förtrollningen Gunnar, John började tappa sitt tålamod han behövde inte veta hela historien bara lösningen.

- Lugn lille John, tibast och vänderot, hon la det i hans mat, men det spelar ingen roll. Vi är inte under hennes förtrollning, eller hur. 

Allt hopp gick ur John. Det var sant. De var i hennes skog, det var den som var förtrollad inte dom.

Gunnar tog upp en lång pinne från brasan och gav en till John.

- Nåväl, vi måste göra ett försök att ta oss härifrån. Om du ser henne kommer hon fråga efter dit namn, det är vad jag har hört iallafall, svara då att du heter "ingen" eller "jag". Och sedan bränner du henne i hålet på ryggen.  

John lyssnade noga och nickade han förstod inte varför han skulle kalla sig för "ingen" men det gjorde det samma.

De började vandra på stigen som tagit dem dit men ganska snart märkte de att vägen såg annorlunda ut. Så fort John såg tibast plockade han på sig ett bär. Och när han såg vänderot plockade han på sig en blomma, de var vissna vid den här tiden på året och smulades sönder i hans händer. När de gått ett litet tag kom de fram till gläntan. 

- Hej, äntligen är ni här, sa skogsrået, som jag har väntar.

John sneglade på träden runt henne, kanske Alfred var här någonstans ändå. Hon räckte artigt fram handen och frågade Gunnar efter hans namn.

- Ingen, svarade han och stack den brinnande pinnen i ryggen på henne.

- Hon vrålade till skogen, ingen brände mig! 

Och skogen svarade:

- Om ingen brände dig, har du ju inte bränt dig.

Skogsråets ögon smalande, hon hade blivit lurad. Skogen kunde nu inte se Gunnar skogsrået att ju sagt att han var ingen och han kunde lugnt vandra ut ur skogen.

- Följ nu mitt råd, så ses vi sen, viskade Gunnar innan han gick. Men John fick panik, så när skogsrået frågade efter hans namn svarade han.

- Ingen.

- Tror du jag går på den igen? argt drog hon den glödande pinnen ur hans hand. Och snabbt rättade sig John.

- Jag.

Men skogsrået tvekade och vände sig om för att fråga skogen.

- Är jag här?

Och skogen svarade:

- Ja kära du.

Snabbt gjorde John det enda han kunde komma på, han stack handen lång in i det murkna hålet på skogsråets rygg och släppte alla torkade blomdelar och frön. 

Illustration: Therese Wecksten

Skogsrået föll i djup sömn, och ur hålet växte snabbt nya blommor av tibast och vänderot. Snart var hon helt täckt av blommor. Och John bestämde sig för att skynda ut ur skogen medan hon sov. Och sen den dagen har John inte satt sin fot i varken urskog eller kalhygge. 

Sagan är skriven och illustrerad av Therese Wecksten